Jag är frestad att säga att hon är min men hon är den klokaste människan jag vet så det borde väl vara så att jag är hennes.
Eller är hon min, vi kanske är varandras eller också är vi ändå bara de vi är - för sig, fast tillsammans.
Vi är ihop, så sa man när man var ung. Är man ihop så kan man ju också vara isär.
Logiskt och klokt på något vis.

Mina grannar var ihop och sedan var de isär, nu är de ihop igen fast de bor isär - de är ihop fast hon är här och han är där.
Det kan vara olika vid olika tidpunkter.

Jag tror ändå att jag är hennes fast jag också är min egen på samma sätt som jag tror att hon är min fast hon absolut säkert, helt och hållet, är sin egen.
För hur skulle vi annars kunna stå ut?

Vi är ihop hon och jag. Vi skulle kunna vara isär men det är vi inte.

Pusslet är bara fint då bitarna pusslats samman.
Pusslats är ett fint ord.
Ihop kan vi pusslas, isär kan vi brytas.
Bättre ihop.
Ingen är kränkt.