De gick på den vägen som ledde upp till den gamla villan, den som Jan hade ärvt av sin mor som nyligen hade dött. Jan mindes att hans pappa hade dödats i villan, polisen sa att det var ett inbrott, fast du hade tyckt att det var underligt att glaset låg på utsidan. Han tittade på Anna som tittade nervöst om sig i mörkret och duggregnet, hon var rädd för ljuden i skogen.

- Oroa dig inte, djuren är mer rädda för oss än vad du är för dem.
- Jag förstår det, men jag kan inte hjälpa det.
- Ja, du är ju van med storstadens ständiga brus.

Han höll henne i handen och log tröstande, han hade växt upp i den blåa villan som syntes i slutet av vägen, det var nästan svart ute trots månskenet. Han hörde ett ljud i skogen, en gren som brast och Anna tittade oroligt på honom. Han höll bara hårdare i hennes hand, han hade växt upp med dessa ljud, men hade alltid tyckt att det var skrämmande när det regnade. Det gick rykten om att det spökade i huset som hans far hade köpt för en massa år sen för en billig penning. Det ryktades om att bara män dog i huset, att en ande hämnades på män. Den vita damen tänkte han på, fast han tvivlade på sanningshalten.

- Jag ser huset, det ser ut att vara i ett bra skick.
- Jo, men lite måste vi väl reparera antar jag.
- Ja, din mor var ju gammal, hon gjorde ju så gott hon kunde.
- Ja, du minns väl att jag brukade komma hit om helgerna?
- Jadå, men det var ju sommar då, inte lika ...
- Inte lika skrämmande som nu, jag vet det.

De kom fram till verandan, tittade på de gamla fönstren och gardinerna som syntes genom de stängda luckorna. Jan gick upp på verandan och plankorna gav ifrån sig ett klagande ljud medan han tog fram nycklarna och öppnade ytterdörren. Lukten från huset var lätt obehaglig, instängt och dammet på golvet vittnade om att det var länge sen huset var bebott. De gick in och Jan gick bort till proppskåpet, han kontrollerade att ingen säkring hade gått med mobilen som ficklampa, tände sedan ljuset i hallen. Det gamla bordet med fotot på hans föräldrar med sin Renault 16 stod fortfarande där på den gula duken, den som hade varit vit en gång i tiden. Trasmattan var densamma som han hade växt upp med, minnen väcktes och han tyckte han såg sin far stå där i vardagsrummet, en allvarlig blick som riktades mot honom, som om han ville säga något. Han kände en ilning i ryggen som om någon betraktade honom, en hotfull blick.

- Vad är det?
- Jag trodde jag såg min far i vardagsrummet.
- Det är ju ingen där och han är död.
- Ja, det kan ju bara vara en saknad som gör att jag ser honom.
- Det är möjligt, sinnet spelar ju oss spratt.

De gick igenom huset efter att ha kontrollerat vardagsrummet, gick uppför de gamla trapporna och gick in i hans föräldrars sovrum, en gammal ljusbrun träsäng, de tog fram de rena sängkläderna som låg i ryggsäcken, bytte ut de dammiga sängkläderna och bytte om inför natten. De var tysta, oroliga för något obeskrivligt och de såg på varandra med oroliga leenden. Imorgon skulle de ner och hämta bilen som stod parkerad vid bommen, de hade inte lust att hämta bilen i regnet. Det dunkla ljuset i sängkammaren spelade ett spratt för dem ett antal gånger, de somnade trots allt.

Plötsligt ett ljud hördes från trappan, någon öppnade dörren till sängkammaren och Jan satte sig upp, men han såg ingen förutom att dörren var öppen. Han kände en kyla vid sin sida och en svag viskning i hans öra. - Du borde inte ha kommit hit.