Cikadorna grät när jag lämnade dem.

Flera av dem sprattlade av saknad i sanden,
i vattenbrynet vid Andamansjön.

Jag hade ju flera nätter tyst lämnat min familj,
när de låg och sov i bungalowen.
Och gått ner till stranden för att samtala med cikadorna.

Vi satt ofta flera timmar i sanden,
i natten vid stranden och analyserade livet,
när fiskebåtarna ute vid horisonten fiskade räkor och bläckfiskar
med starka lampor som lös som stjärnor ute till havs.

En av cikadorna frågade mig
varför vi människor måste vara så komplicerade.

”Ni behöver psykologer, facebook, instagram, konsumtion,
droger och destruktiva religioner m.m.

Bara för att återupprätta er själv.”

”Bara för att ni vill känna er behövda och sedda.”

”Ni tror ju inte på er själva!”

”Varför?”

”Vi cikador sjunger, äter, älskar och flyger en bit ibland.
Mer behöver vi inte.
Vi lever i och för sig inte så länge ovan jord,
men den tiden vi lever, tar vi vara på.”

”Vi behöver inga Ray Ban på stranden,
och fräcka Billabong badbyxor,
och snygga meningslösa poser.”

”Vi lever på riktigt istället för all ytlighet.”

Jag hade ibland svårt att somna igen,
när jag på småtimmarna gick upp till min ovetande familj.


När vi sedan flög hem tog jag ensam farväl av mina vänner.

Cikadorna grät.
Jag grät.

Och de spelade en sista sång för mig.
När jag såg resorten försvinna i backspegeln.

Och.

Jag tänker ofta på vad de sade till mig,
när de varma vågorna i natten kluckade mjukt in mot sandstranden.

Jag kan vakna upp här hemma på natten och känna lukten,
av allt det jag upplevde där borta, långt hemifrån.

Till Cikadasång.