Jag går ner till ån
sorgen som ett regn
hittar mig själv
i änglarnas sal
med endast himlen som tak

Jag faller ned på knä
och tänker på allt jag har
alla färger som finns
vad är bättre
och vad är sämre
när allting ryms
i den resväska jag bär

Rakryggad bland stenstoder
trampar jag samma mark
som alla andra
bredvid mig går alltid någon annan
från en svunnen eller kommande tid

Det finns bara vi
vi är en tro
du skänker mig en sorts lugn
mitt i katastrofen
kanske börjar jag bli tokig
kanske är jag helt enkelt nöjd