Farfar pratade sparsamt och väl. Han lyssnade mest.
Antingen hade han vid något tillfälle frågat vad jag gillade för sport eller så hade jag berättat.
Men jag hade ingen aning om att det fanns ett pingisbord i radhuskvarterets tvättstuga. Det var ett sammanträffande och lika oväntat som att vakna och få fler presenter morgonen efter själva födelsedagen.
Någon måste ha fått en idé där under tiden kläderna blev klara. Någon måste ha sett en mötesplats med möjligheter framför sig. En förening av nytta och nöje.
Det var suveränt. Vi spelade där rätt ofta ett tag, så fort jag kom på besök. Racket fanns att låna i lokalen.
Jag minns att han var duktig på att spela. Han höll i gång bollen ett bra tag, fram och tillbaka över nätet, visade upp en bra forehand och hade fint bollsinne. Snabb reaktionsförmåga dessutom och aktivt fotarbete. Trots att jag hade lirat mycket rundpingis på rasterna i skolan så överraskades jag lite över motståndet.
Med åren blev det glesare mellan matcherna men idrottsintresset var likväl delat. En gång i ungdomen sprang han 100 meter på elva sekunder. Det kan ha varit lite mer, men det var elva sekunder.