En krossad själ och ett hjärta som brister. Tårar som rinner längs någons kinder. Ett förtvivlat skrik och en gunga som fortfarande svingar...

Alldeles nyss satt han där. Bekymmerslöst skrattande med benen dinglandes i luften. Fri som en fågel när han befann sig två meter över marken. Ett par starka armar som puttade på. För honom var det hela världen. Han behövde inget mer.

Sen var hon plötsligt där. Hon med det färgsprakande håret och ett ansikte i neon. Hon med glöden i sin blick som riktade in sig på just honom. En millisekund och allt blev ljust. Världen stannade till. Sen började det lukta bränt kött och panik.

Allt som lämnades kvar var en förkolnad stump av en kropp tilhörandes en pojke som bara ville gunga lite till. Han som tjatade och tjatade trots sin faders protester. Han som verkligen ville stanna trots att himlen var grå som bly och luften kändes tung.

Ett mullrande i fjärran vittnade om att ovädret var här och förnuftets röst viskade att de skulle skynda sig därifrån. Ändå stannade de kvar. Bara lite till hade han bett. Sådär rart och med tindrande barnaögon. Vem hade hjärta att neka det?

Ett ögonblick senare var allt förändrat och skulle aldrig någonsin mer bli sig likt...