Vaknar upp en morgon och allting känns rätt. Hela tillvaron ter sig så jävla lätt. Kan inte erinra mig om att jag någonsin haft ett negativt synsätt.
Istället är jag uppe bland molnen och svävar fram. Som om jag precis snortat ett gram. Eller injicerat en dos av livets heroin.
I'm on top Of the world - A fucking Queen.
En våg av positivitet, huvudet fullkomligen exploderar av kreativitet.
Kroppen är tyngdlös, fylld av eufori
Varje tanke blir till en vacker melodi,
varje känsla utgör en ljuvlig symfoni.
Världen är rosaskimrande och färgsprakande,
hela mitt väsen livsbejakande.
Finns så mycket jag vill göra, så mycket fint att se,
varenda intryck får mig att le.
Det är som att jag är född på nytt.
Men denna lyckliga stämning kommer snart vara som förbytt..
För plötsligt faller jag utan förvarning ner i avgrundens djup. Kippar frenetiskt efter luft men varje andetag blir till en kallsup. Sköljs över av sorg och melankoli, är som fångad i livets tragedi. Ibland blir jag förlamad av ångest eller skakar av skräck. Plågor som pågår flera veckor i sträck. Hela tillvaron känns blygrå och tung.I lägen som dessa beklagar jag mig över att vara ung.
Att jag har så många år kvar att genomlida. Kan liksom känna mitt väsen skrumpna ihop och långsamt förtvina.
Är det inte bättre att bara göra slut på allt?
Ändå vet jag djupt i mitt sinne att jag måste hålla huvudet kallt. För trots att allt känns becksvart just idag vet jag ändå att det är mina demoner som talar, inte jag. De jävlarna är skickliga på att manipulera. Men jag tänker inte låta dem få beröva mig på rätten att existera. Så jag biter ihop, gör så lite jag behöver och väntar på att det värsta ska gå över. För även om mitt tillstånd inte ligger i mina händer, kan jag åtminstone känna mig trygg i vetskapen om att det alltid vänder.