Kapitel 3

I Skattkammardalen

Anders reste sig osäkert ur klädhögen. Han sparkade
till några byxor som trasslat in sig runt benen.
-Nedrans, muttrade han, iväg med er. När han äntligen
blivit fri från alla kläder som ramlat över honom, tog han
sig en ordentlig titt på omgivningen. Här var fint,
annorlunda på ett fint sätt. Ingenting tycktes stämma
med vad han var van vid att se.

-Nää, titta en blå groda...ååå han har kortbyxor på sig
...ååå en rutig keps, utbrast han häpet. Den blå grodan
hoppade förbi honom. Han skulle just fråga grodan,
vem han var och varför han var klädd så där, då han
upptäckte något annat.

Det var ett träd, men ändå inte riktigt ett träd, det
påminde bara om ett sådant. I grenarna hängde
droppar, som sken...som av klaraste kristall. De
sken och glittrade så starkt att det stack i ögonen.
När vinden blåste genom grenverket, på vad som
såg ut att vara kristallpärlor...då sjöng trädet.
Det hördes melodier, klara, ljusa, glada och
glittrande sköna.

Anders blev så varm inombords att han höll på
att spricka av glädje.
- Va fint, sjung mer snälla träd...så jag får höra
ditt glaspärlespel, bad Anders.
Trädet bugade sig till tack mot marken, då
klingade alla pärlorna mot varandra så att det
hördes ett pärlande skratt. sedan fortsatte trädet
att spela igen.

Anders stod förstummad framför det och lyssnade.
Tiden tycktes inte finnas... den bara försvann.
Slutligen tyckte Anders i alla fall, att han skulle
gå fram och titta på det spelande trädet, lite närmare.
Han smög sig fram.
- Men, sa han, vilka är de där?
Överraskat betraktade han några slags små tomtar,
som flög omkring i luften på olikfärgade fjärilar.
Varje gång de kom i närheten av det sjungande
trädet, knäppte de till varsin kristallpärla med en
liten klubba, som de höll i handen. Genast uppstod
det en fin liten spröd ton. De spröda små tonerna
växte tillsammans och blev en hel och mäktig melodi.

- Aha, det är dom som är spelmännen, tänkte Anders.
- Heja tomtarna, spela på, spela på bara, tjoade han
glatt.
De grönfärgade tomtarna nickade villigt åt Anders,
och tjongade därefter klubborna extra hårt mot
trädets kristalldroppar.

- Hej, hej,hej, ropade Anders när han dansade och
hoppade fram till tonerna. Han snodde runt, runt
som en virvlande vind och hela tiden skrattade han
av lycka...tonerna var så vackra och glada att man
var tvungen att skratta.
Till slut blev han så yr att han måste sätta sig ner.
Oj så det snurrade i huvudet.

Jag är hungrig, usch så hungrig jag blivit, tänkte
han när det slutat snurra i huvudet. Kan man hitta
något här att äta...mån tro.
Våfflor, pannkaka med sylt!!! Nää det finns nog
inte här, vad kan man att få äta, var kan det finnas
mat undrade han. Mat, mat, jag vill ha något att äta.

Anders reste sig och började gå i en obestämd riktning,
vek sedan av till höger, sedan till vänster, ja han irrade
hit och dit efter något att äta. Var kan det finnas mat,
undrade han. Inte här inte där.... nähä. Han sökte med
blicken. Titta där är nåt, va är det, det ser gott ut.

Med några raska kliv tog han sig fram mot en frestande
och inbjudande buske. Buske? Ja om det nu kan kallas
så. Den här busken hade i alla fall bullar och smörgåsar
i riset. Smörgåsarna såg goda ut. De hängde som ett
stiligt bladverk ut från grenarna, men bullarna lockade
nog mest. De var lysande granna, som blommor, som
pöste opp i nygräddade och gyllenbruna färger.

Vilken doft...Anders sniffade djupt och slickade sig om
munnen. Utan att tänka sig för bröt han av en bulle
och smakade. Oj, så det smakade, aldrig hade han ätit
något så gott. Han stoppade munnen full av bullar.
Säkert åt han minst femtioelva stycken eller sjuttio-
femton. Jag måste prova en smörgås också tänkte
han, och klappade sin runda, välfyllda mage. Han
ryckte försiktigt loss en som hade prickig korv till
pålägg.

-Nej, jag orkar inte, sa han redan efter en tugga.
Smörgåsen åkte ur handen, mätt och belåten sjönk
han ned i gräset.
-Mmmm, det här är ju alla tiders...vilket ställe.
Här är ju allt precis som man vill ha det. Tänk om
mamma, pappa, ja tänk om Pelle såg mig nu. De
skulle nog också vilja vara här. Tänk om jag skulle
berätta det för dem. Anders gäspade, och i samma
ögonblick som han skulle stänga munnen...hördes
en röst.

- Vem är du, kraxade rösten bakom honom.Vad är
du för en filur?
Anders vände sig förvånat om. Va, där stod en skata.
En levande skata, fast en alldeles speciell skata.Den
bar en svart o vitrutig väst med guldknappar och
på huvudet hade den en stor, hög, svart hatt. I ena
västfickan stack det upp ett par blanka silverskedar,
och ur den andra fickan skymtade han ett paket med
lakritscigarrer.

Värscccht va du ser lustig ut, kraxade den. Hur har du
lyckats ta dig hit. Skatan kisade mot Anders, drog upp
en lakritscigarr, bet av omslaget och stoppade in den
i näbben.
- Du är allt en liten rackare...va. hur har du hittat hit?
Hur har du lyckats ta dig in i Skattkammardalen utan
att jag har märkt det.Skatan sträckte malligt på sig
och fortsatte sedan.

-Kra, kra det är liksom ja som vaktar här. Det är ja
som släpper in besökare hit. Ingen får komma in
utan att fråga mig om lov först. Hur lyckades du
smita förbi mig. Nåå, svara då...fräste den och
blängde hotfullt mot Anders.



Fortsättning följer!!!