Det fanns en gång som en liten söt räv,
vaknade mitt inne i världens stora väv.
Sträckte sakta på sig, gäspade lite förnöjt,
Började yla glatt, med skallen mot himlen böjt.
Av andra djur betraktades den som listig och slug,
Men den såg lite fånig ut när den satte sig på huk.
Om dagen jagade den insekter, grodor och möss;
Medan den drömde om att en gång ge sig av till sjöss.
På kvällen spydde den ut ungefär hälften av vad den åt,
Så att ungarna kunde äta sig mätta och sjunga en fin låt.
Så förflöt dess stillsamma men njutningsfulla tillvaro
I en skör men välgörande och uppfriskande samvaro
Med resten av den stora skogen den bosatte sig i,
Där den tänkte spendera hela sitt alldeles för korta liv.
Men ungarna flyttade till slut ut från den mörka lyan
Och nu kunde den bara mot solen och månen yla.
Först var det skönt att inte behöva spy ut sin mat,
Men den märkte att den började bli lite mer och mer lat.
Den behövde inte jaga som den gjorde på den gamla tiden,
Men livsglädjen kändes plötsligt inte längre lika gedigen.
Trots det njöt den av solskenet, av fjärilarna som flög förbi,
Av att sova utan bekymmer, av att känna sig verkligt fri.
Den började bli gammal nu, dess andra vinter har passerat,
Ett par insekter har dess fortfarande vackra päls koloniserat.
Den har sett och känt allt en räv kan tänkas vilja känna och se,
Mest av allt tyckte den om att se de andra djuren fridfullt le.
Den märkte att sorkarna log när den var på väg bort
Så den försökte bara visa sig till och från, lite kort.
Den märkte att till och med myggorna kunde vara glada
Så den hade inte hjärtat nog att dem på något sätt skada.
Detta spirituella uppvaknande gjorde att den nästan svälte ihjäl
Men den tröstade sig lite med att den i alla fall hade en vacker själ.
Ett par veckor överlevde den på att äta lite gräs eller något bär.
De andra djuren skrattade lite åt det när den inte var där.
Räven visste om det, och i deras glädje fann han en lycka
Han började bara bli senil kunde den dumma ugglan tycka
Inte så att den klagade, den fick ju mer sorkar att äta
Den kände medlidande för räven som började grässtrån fläta
Ugglan skakade på huvudet, detta var ju helt sinnessjukt!
Någon borde prata med räven, detta galenskap måste få ett slut!
Med en tung suck landade den på ängen där räven oftast höll till,
"Vad har hänt? Istället för att jaga, leker du med gräs, vad är det du vill?"
"Jag vill se om jag kan skapa något vackert innan allting täcks med snö."
"Vad spelar det för roll, du är ju bara skinn och ben, vill du av svält dö?"
"Det var inte vad jag sa, min kära, men smått mentalt handikappade vän.
Jag är en gammal räv nu som gillar mina bär, och dö hinner jag med sen.
Jag menar bara att smaken av kött är inte längre vad som får mig igång
Lika mycket som vyn från berget över dalen, eller fåglarnas glada sång"
Ugglan förstod ingenting, men har bestämt sig för att hjälpa räven.
Den visste bara inte riktigt hur, så den började sjunga stairway to heaven
Då tändes en eld av insikt i rävens ögon som lyste upp hela ängen.
Den kände hur den kom närmare vad som kunde kallas poängen
"Kan du lyfta mig, högt ovanför alla dessa träd, ovanför denna jord?"
"Men tänk om jag tappar dig, det vore ju så gott som ett iskallt mord!"
"Stilla din oro nu, min visdomens symbol och låt mig flyga en gång"
"Ja du kan vara väldigt övertygande, kom, vi flyger, men inte så långt!"
"Så länge vi flyger högt!" Sa räven när har satte sig på ugglans rygg.
De lyfte högt över skogen, vinden tjöt och ven, räven kände sig trygg.
Han började yla som han aldrig tidigare har gjort, och hela skogen hörde
Djuren kom ut ur sina hålor, upprörda över att rävens skrik dem störde. "Vi måste lära oss så mycket för att kunna bli mer än vad vi nu kan bli
Vi måste lära oss att uppskatta skönhet och leva i en slags harmoni
Oavsett vad den bittra björnen säger så är det en vacker skog vi lever i
Vi måste bara ständigt försöka vörda våra egna och varandras liv."
Här anslöt sig ugglans rytmiska hoande: "Sluta yla i mitt öra din idiot!
Jag kommer släppa dig mot marken!" och räven tystnade av detta hot.
Han fick sagt vad han ville, och kände att han kunde landa igen
Ugglan har igenom allt detta kommit räven närmare som en vän
Den slutade också jaga möss och de flög ofta över skogens alla lagar
Där de levde i lycka, ro och endräkt i resten av sina underbara dagar.