- Ja, ja vet inte, svarade Anders förskräckt. Jag steg
bara in i garderoben och sen, ja sedan hamnade jag
här.
- Hå, hå på så vis, då förstår ja nickade skatan. Han
nickade så att den stora svarta hatten föll av och
trillade ned på marken. Genast hoppade det då ut
en blå groda med en liten grön tomte sittande ovanpå.

- Hi å hå, hi å hå, skrek tomten och drog grodan i
de osynliga öronen.De skuttade snabbt iväg framför
skatans ben. Därefter flög tolv vita sländor ut med en
sjuglasvagn efter sig. I den satt en prinsessa med en
guldspira i sin hand. Hon vinkade och log mot Anders
när hon flög förbi. Sedan sprängde en riddare fram
på en svart häst. Den livliga hästen frustade och
gnäggade friskt, när riddaren svängde sin lans.
Anders darrade till av förskräckelse.

Det sköt gnistor och mullrade ur den svarta hatten
som låg på marken. Plötsligt hoppade två schackrutiga
råttor ut med varsin liten pyssling ovanpå ryggen. De
sjöng å hojtade när de såg Anders snopna min.

Skatan skyndade fram till hatten och plockade upp
den. Han kikade in i hålet och ropade.
- Nu håller ni er kvar där inne. Ja har inte släppt
ut er. Jag råkade bara tappa hatten.
Ett irriterat mummel höjdes till protest

- Är du inte karl för din hatt!
- Vi vill se, vi vill se!
-Släpp ut oss!
-Det är så trångt här inne!
-Vi vill se över hattkanten, menade alla rösterna
som tasslade ut ur skatans hatt. En lurvig, oborstad
skalle stack upp ett ansikte ur hålet.
- Hi, hi, ja ser no allt ja, fnissade han.
-Ner med dig, muttrade skatan argt och tryckte ned
lilltrollet i hatten igen.

- Vilka lymlar, vilka odågor, aldrig får ja någe hyfs
å fason på dem. Det är upprörande, det är sannerligen
upprörande.... ett verkligt spektakel är deras upp-
trädande. Han vände sig mot Anders och tittade
forskande.

- Jasså du, ja, ja, du upptäckte alltså vår hemliga
ingång. Du tog dig genom tiden och det krökta rummet
med drömmarnas tåg, som går mitt i natten. Det var
alltså på så vis du tog dig hit.
Anders stammande oförstående mot skatan.
- Ja, ja, ja....det snurrade i huvudet på honom, han
förstod ingenting. Det var för mycket...allt det här.

Först hade han lyssnat på en talande garderob, sedan
hade han flugit iväg i garderoben hur lätt som helst.
Vem kunde väl tro att det var möjligt?
Ja han hade landat i det här konstiga landet, där
ingenting verkade riktigt klokt.

Träden spelade musik, grodorna hade blå färg och
dessutom bar de kortbyxor, buskarna var fyllda med
smörgåsar och bullar, och.....och nu pratade han med
en talande skata som bar svart å vitprickig väst å han
rökte på en lakritscigarr. Inte bara det, skatan ägde
också en magisk hatt som trollade fram vad som helst.
Hur skall det här sluta, undrade Anders förbryllat.

Skatan hoppade försiktigt fram mot Anders.
- Hörru, hörru, följ med här så ska jag visa dig
något du säkert vill se.
- Va! Va då för nå´t, undrade Anders nyfiket.
- En hemlighet, kraxade skatan och flaxade ivrigt
med vingarna.
- Äré nå´t farlit! Säj att det inte är något farligt.
Jag får inte göra farliga saker, det har mamma sagt.
Fast om det bara är lite farligt, så kanske jag gör det
ändå.
- Äh inte då, de ä inge farlit...kom med bara så får
du se.

Anders tog tag med händerna för att resa sig upp.
Nej det gick inte att komma upp. Han hade ätit
så mycket bullar att magen vägrade att röra på sig.
Magen ville bara ligga kvar i gräset, där kunde den
kurra och sucka ut sin belåtenhet. Den hade bestämt
att Anders inte fick röra sig ur fläcken.

- Det går inte, ja kommer inte upp, sa Anders förtvivlat.
- Hå, hå du har bestämt ätit lite för mycket av bull-
bärsbusken. Får ja din hand så hjälper jag dig upp.
Anders sträckte fram handen. Skatan tog tag i den
med båda vingarna och började dra. Han drog, drog,
och drog så att det knakade i vingarna på honom.
Små tussar och fjädrar fladdrade förbi Anders
huvud, när skatan stånkande försökte dra upp honom.

- Aj, det gör ont, gnällde Anders.
Till slut kom Anders i alla fall upp. Det var med nöd
och näppe som han lyckades hålla sig på benen. De
ville inte lyda honom riktigt.

-Puh, ja tror ja lägger mig ner igen, sa Anders.
- Nej du, du ska följa med mig, sa skatan och tog
tag i honom. Anders vågade inte säga emot.
Med stretande, dragande, pustande, och stånkande
rörelser kom de iväg.

Det kan väl ändå inte vara något farligt, tänk om
jag skulle ropa på pappa...allting är så konstigt här,
sa Anders till sig själv. Efter någon minut stannade
skatan och pekade mot ett alldeles ensamt träd.
Det stod mitt ute på en äng, son var fullkomligt
översållad med färgrika röda vallmoblommor.

- Där, sa han, där hittar du vad du söker. Där får du
dina önskningar uppfyllda.
- Va, vadå för någonting? Vilka önskningar`Va menar
du? Anders tittade oförstående på den lakritsrökande
skatan.
- Gå! Gå bara dit, sa skatan. Du kommer att förstå när
du kommit fram till trädet.
- Men du då, ska inte du följa med, undrade Anders.
- Nej, jag har annat att göra. Jag måste vakta Skatt-
kammardalens ingång. Onda och mörka krafter får
inte ta sig in här. De skulle snart förstöra hela dalen.
Gör nu bara som jag sagt

Gå fram till trädet och titta riktigt noga på det. Där
finns hemligheter som bara du kan få veta. Varje löv
skall viska åt dig, om du är tillräckligt förnuftig och
förståndig.
Skatan puffade Anders lätt på axeln.
- Gå nu, jag måste själv gå nu, utbrast han.




Kapitel 4

Det hemlighetsfulla sagoträdet



fortsättning följer