Anders glodde hjälplöst, först mot ängen sedan på
skatan som gick sin väg från honom. Vad menade han
med det. Vad är det som är så hemligt med trädet. Han
vände sig mot ängen igen, trädet såg ut som vanligt, inte
syntes några hemligheter där. Ett hemligt träd, hur ser
det ut, tänkte han.

Anders började vandra genom gräset som ledde mot
ängen. Det var något blått där som fullkomligt lyste
ned mot vallmofältet och trädet. Han kom fram till det
blåa och...OJ. Det var blåeldsblommor i de allra klaraste
färger, som kantade en stig ned mot trädet. Man kunde
tro att himlens blåa färger trillat ned på marken, och
fastnat där. Han började vandra ned mot trädet, det var
som att gå på en paradgata som hyllade livets skönhet
och behag. Han kunde inte låta bli att le, till slut plöjde
han genom vallmofältet... och kom fram till trädet,
det hemlighetsfulla.

När han stod riktigt nära, såg han lövkronan och dess
grenar som vispade mot marken. De bar några slags
vita löv.... det där hemlighetsfulla... i en storlek av en
handflata. Lövens fibrer lyste i en fläckig färg
som sprakade i eldrött.
Han skulle titta noga, det hade skatan sagt. Han kisade.
När han kommit helt nära, så att bladen kittlade honom
på näsan.... såg han att fläckarna inte var annat än skrivna
ord. Nyfiket granskade han bladen som befann sig i höjd
med hans ögon.

På ett blad stod det skrivet med små bokstäver,
Prinsessan på ärten. På ett annat Kejsarens nya kläder.
På det tredje stod det Pomperipossa.
Då knäppte det till i Anders huvud. Ett alldeles riktigt
sagoträd, det finns i alla fall sådana. Anders log som
han aldrig förr hade gjort i sitt tidigare lilla liv.

När han fäste blicken på det fjärde bladet, stod där
skrivet, Ruskiga Roffes bravader.
- Va, det har jag aldrig hört förut, det måste vara någon
saga mamma glömt att berätta för mig....sedan tänkte
han en gång till.
- För resten..hur kommer det sig att jag plötsligt kan
läsa, jag som bara kan stava till mitt namn.
- Hmmm, det är nog magins kraft som orsakar det här,
utbrast han.

Försiktigt tog han ner bladet i sina händer, för att kunna
läsa texten lite bättre, då lossnade det och trädet började
ruska och vispa med grenarna.
I samma ögonblick... hördes det en signal.

-Bång, ding, dång! Bång, ding dång!
Anders sänkte blicken mot ljudet som tycktes komma
från nedre delen av den knotiga stammen. Där hördes
då ett knirrande ljud...en dörr började öppnas
Knnnirrr, knnnirr!
Ut steg en mörkhyad man med en matta ihoprullad
under ena armen. Han hade en röd och guldsirad
turban på huvudet, en kaftan som var röd upptill
och blå nedtill. På ryggen satt en gul mantel. På
fötterna syntes gula mönstrade skor med en lustig
spiral framtill. Han bugade sig mot Anders, med ett
långt böljande skägg. Sedan började han prata...lite
konstigt...faktiskt.
'
- Salam, Salam, mik heta Ali Ben Baba Bungyjump...
komma långt från det Lyckliga Arabien Land.
Salam, Salam, mina fabor Ali Baba där bo... du nok
i saga det hörat.
Ja Baba nam keva lam, unga man...mik hamna fel
hära..vilse flyga hit. Mik stanna..detta roligt land...
mik hemma kännas här.

- Ja, ja, Salam...du resa nu få...jak resebyrå ha.....
micke bla, micke bla. Du biletta mik ge, jak då
veta resa du ska.

Anders gapade av förvåning...fick inte fram ett ord.
Mannen som hette Ali gick fram och tog biljetten ur
Anders hand. Han läste, och utbrast
- Lustiga Loffe, hi, hi...ena lustiga kille denna dära
Loffe-trollet.
Han tog fram en biljettång ur fickan och klippte ett hål
i kanten på lövet.
- Såja dära klart.Du spara denna hära för resa tillbaka.
Han gav tillbaka biljetten till Anders, sedan rullade han
ut mattan på marken. Han satte sig i lotusställning med
benen i kors.

- Ja, ja, sitta du här, sa han och klappade med handen
bakom ryggen.
Anders tvekade.... va menas med det här.
- Ja, ja, bara nu kom... vi flyg till Loffe fala.
Anders knölade ner biljetten i pyjamasens inner-
ficka, masade sedan försiktigt upp på mattan.
- Se så sesam å soya... ej såsa å oja...icke sa micke mera.
Du sitta hålla matta kanten, ja.

Till slut satte Anders sig ändå ned. Då mumlade Ali
med hög stämma.

- Salam si
Salam så
fläng en sväng
flyg upp i det blå.

Mattan började vibrera och skakade till i ryckningar
några gånger.....sedan....ja sedan lyfte den upp mot
himlen. Anders skrek till av rädsla.
- Oooooaaah, ooooaaah....nej de är inte sant!!!!
- Såja, såja inga oja, matta säker som tusan å ena natta.
Migas micke, micke bla pilota.
Anders knöt sina nävar av skräck i mattkanterna och
släppte en präktig fis som luktade bränd kanelbulle med
pärlsocker på.
Ali tog sig för näsan.
- Huba luba du rackans raketman med reabränsle i
baka, hi,hi.




Fortsättning följer.