Jan gick med raska steg mot järnvägsstationen RER som det stod på terminalen på Charles de Gaulle, terminal 2 hade han stått och väntat en stund på sitt bagage. Han tänkte på hotellet i Montmartre, han hade medvetet valt ett mindre hotell för han var inte intresserad av att spendera sina pengar på själva hotellet, han visste att det låg nedanför La Basilique du Sacré-cœur och han mindes sin tid i Paris, han hade träffat en bekant som bodde där och hon var från Järna, han undrade om hon bodde kvar. De små hjulen förde ett lustigt ljud på golvet, han såg de andra passagerarna söka sig fram med osäkra steg och ömsom säkra steg, alla dessa språk som talades runt honom och han njöt av att höra alla språk. Han gick fram till biljettluckan. - Bonjour, je souhaiterais acheter un carnet.

- Bonjour Monsieur, ça fera treize euros quarante. Par carte bleue ou en espèces ?
- Par carte.

Den unga kvinnan satt där och log stelt, som om hon längtade till arbetsdagens slut. Han slog sin kod på den lilla dosan. RATP stod det och han kikade på priserna för tredagarskort, han skulle nog köpa ett imorgon tänkte han. Hon lade hans tio biljetter och bankkortet framför sig under fönstret, han tittade på henne leende. - Merci et bon après-midi, Mademoiselle.

Hon log och tittade på honom. - On ne dit plus Mademoiselle en France, Monsieur. Bonne journée et bon séjour !

En stund senare satt han på tåget mot Paris och passerade snabbt Villepinte, han hörde några ungdomar prata om hur det var att växa upp i förorterna, särskilt 93 eller Saint-Dénis, de hade inte samma möjligheter som de andra ungdomarna, de var dömda i förhand och i många fall för att de var barn till invandrare. Fast de såg att det fanns program för att kvotera in ungdomar från förorterna till högre utbildningar, så det hände saker i deras favör.

- Señor, can you help me?
- Hello, what do you need?
- It’s my first time in Paris, do you know how I go to Champs-Elysée?
- Go to Châtelet and take the métro, la ligne 1, direction La Défense.
- Merci, you’re French?
- No, I’m Swedish and I used to live here.
- Sweden, my mama is Swedish.
- Where aru you from?
- Colombia, I don’t talk so good Swedish.
- Hey, it’s okay. What’s your name?
- Maria de la Paz.
- Encantado señora, me llamo Jan Axelsson.
- Habla español, muy bien.
- Lo es mi primer idioma latina, pero no hablo esta bella idioma en Suécia.

De satt och pratade om Paris, om vad som var värt att besöka i Paris och Jan hade ju Montmartre som favorit utöver Le Marais, de skildes åt när han steg av på Gare de l’Est, han gillade den där damen, så härligt osvensk. Han såg ungdomarna som hängde i korridorerna, tjejgäng och killgäng, en del blandade, fast alla tillhörde folk från förorterna framförallt och det hördes. Han höll sig undan från dem, framförallt så visste han att en del rånade folk, han anklagade inte dem, han anklagade samhället som hade tillåtit den utvecklngen. De gråa murarna påminde honom om Stockholm och Minsk med, så typiskt kliniskt rent, bara det att affischerna pratade om det typiskt franska här. Folk runtomkring pratade med varandra på ett helt annat sätt än i Sverige och han gillade det, några män bråkade framför honom och de gestikulerade vilt, en av männen gick därifrån med snabba steg och skrek till den andra. - Tu n’es qu’un pauvre con !

En stund senare stod han vid Barbès, tittade bort mot La Pigalle och såg hur folket försökte sälja cigaretter till förbipasserande, tydligen rumänska som han uppfattade av texten när de försökte sälja till honom. Det var illegalt och alla visste om det, men för dessa var det ett sätt att tjäna pengar för att överleva. Den svarta marknaden är ett symptom på ett dysfunktionellt samhälle, det var hans tanke då han bodde i Paris och han tänkte så än idag. De unga männen var aggressiva i sin stil, men här gällde det att agera snabbt innan polisen kom, de var inte efterhängsna eftersom de då förlorade tid. Han gick uppför gatan bredvid Tatu, en lågprisaffär som sålde kläder, tittade på ett litet café i ett gaturhörn, han mindes att han hade tagit sitt kaffe där tidigare, som däruppe vid Sacré-cœur Café Montmartre, även om det fanns ett mindre välkänt Café Montmartre lite längre ner, en arab som drev det och det kaféet var hans favorit, han hade alltid känt sig välkommen när den leende mannen välkomnade honom och de hade många filosofiska samtal om kvällarna. Han var tvungen att söka sig till det kaféet efter att ha installerat sig i det lilla hotellet som låg där i trevägskorsningen. Det tog inte en lång stund för honom att få nyckeln och installera sig i sitt hotellrum på andra våningen, rent med en dubbeläng och ett litet badrum, han såg tornen på Sacré-cœur från fönstret.