Jag gillar skator. De är vackra, intelligenta och suveräna varelser med en perfekt anpassning till mänskliga miljöer.
Idag såg jag ett par bygga på sin bokonstruktion inne i kronan på en mindre oxel, ett planteringsträd i huvudorten på vår ö.
Helt obekymrade om det mänskliga rännandet och bilkörandet tre meter under sig stack de fackmannamässigt in sina pinnar i det klotformiga risboet. De pratade lågmält med varandra, flaxade då och då sina vingar, markerande sin svartvitkontrastiga närvaro. Kanske noterade de att en av de tvåbenta, markbundna figurerna därnereunderdem riktade sin blick upp mot deras egen värld. Skator är ytterst varska av sig.

"Men, vad fasen" sa de sig. "Han är ju bara en människa och han fattar ändå ingenting. Nu hämtar vi mera byggnadspinnar! Schrr - schrr!"

Ja, människorna rände på asfalten, skramlade varuvagnar under skatboningen och spred sina avgaser med bilarna helt intill. En blåmes sjöng, snön smälte och över alltihop drog några gråtrutar jublande.

"Det kan nog bli vår ändå!" tänkte jag, ruskade på mig och gick in på det närbelägna Bolaget. Och när jag kom ut igen var skatorna tillbaka i sitt träd och då jag passerade därinunder mumlade jag i det att jag menande pekade på de flaskor jag bar i famnen att
"det här här vet ni intet om, ni skator. Och lika bra är väl det".
"Man har ju sett hur det går ibland för era kusiner, alikorna, fyllkajorna. Skål-hej!"

Och skatorna skrattade sina skatskratt och ropade efter mig:
"Du vet väl att vi har humor! du såg ju själv när vår farfarsfar hemma hos dig skrattade åt sig själv, när han i flykten tappat en alltför stor byggnadspinne! Schrr-schrr".
"Sköt nu bara om dig!"
"Vi reder oss!"
"Schrr-schrr!"