I ett flöde söker jag avbrott. Inte för uppskattning av det
utan för att det är intressant att bryta med himlen.
Inte så svårt. Svårare att bryta med det jordiska.
Bilderna kan också visualiseras med sammanhang,
man måste inte bryta sönder satserna för ett experiment.

Nå...
Före skymningskvällen lyser det varmt och härligt
på en sten...Under natten kyls stenen av,
allt är mörkt runt stenen. Inget konstigt, allt
är som det ska i naturen, eller hur?

Där vid stranden i ett hus sover hon, en kvinna.
Hon drömde om den hela...templet som har gått förlorat
för tempelriddaren, både frimurare och jude.
>>Många roller>>, suckar han.

>>Ja, och själva uppbrutenheten som har med det
språkliga uttrycket att göra. >>

Bryta upp med det bundna och skapa mellanrum,
blanksteg och blankverser.

Allt det man ser, glöden på stenen
i en bruten enhet - ingenting annat rymmer i
tidens ögonblick - man ser det man ser
i ett obrutet skönjs den enskilda delen
tecknas mot världen, men måste jag bry mig?
Jag ser hellre verkligheten, men okej, jag
ska titta en stund, allt ter sig likadant,
liktydigt...

Dramatik
en sten faller från en klippa
Sisyfos rullar upp den igen..
stenmannen hugger ut en flisa -
ett brottstycke

Den brutna flisan...
Och den märklige schamanen på klippan
har inget namn annat än trädmannen.
Han ristar in något i barken och tecknen ser
ut som ett abrupt kryptogram.

Sedan talar han:
rigga rutten aha
så där ja, uppe nu från
vilande låg hetta bort iväg
hitom i en annan ställning
aboriginers tal rupt

Flickan lyssnar icke ...

Han fortsätter att tala.
Ruppan till vill kniva.
Det heter Till Puppan vill ha kniv.

>>Onekligen hans mordinstinkt>>, tror hon.
Aha, hon får inte vända ryggen till.
Måste se sig över axeln och fly.

Han babblar ändå:
Ingen lyssnar längre, pumpan, lägger den på
kistlocket…Mums, den var god, lite träig.
Eeeh >>Jaså, vart tog du vägen?>>
Hon försvann. Det måste ha varit en ren
självbevarelsedrift.

Vad gör hon nu?
Hon drömmer om uppbrutenheten,
konkretismen och om ovanliga ord
som skänker dikten täthet och volym.

Inte frysklamp och ljuslampa, men de säger
att de hör till det barbariska talet.

Förr såg man till himlen genom luften,
den transcendenta höjden med den andra världen.
Numera ser man ut till världen genom fönsterglas,
som har en gräns, glaset som skiljevägg, att den
yttre världen är till för att varseblivas, att förnimmas.

inte direkt, inte indirekt
sedan

tändstift och kabbala
gnistorna från seraferna säger att de går hungriga
medan de faller från de underjordiska vrårna
uppe – jag är där uppe nu i Tarzanrepet
ropar något och så ligger jag ner en stund och funderar
tystnaden alstrar idéer
ensligheten ger ordlekar

Men jag är en social varelse.
Och den här texten var bara ett experiment
med själva temat uppbrutenheten på lyrikens väg!

Jamen, utnyttja då de klassiska myterna som avhandlar
evigt klassiska teman. De är till för att restauereras,
omvandlas och förnyas. Så här följer lästipset:
Ovidius "Metamorfoser"

Hon måste bli grymmare: skriva om onda saker och ting.