När man minst anar det så dyker de upp,
självmordstankarna,
jag gör mitt bästa för att se det positiva,
för att leva mitt liv fullt ut,
för att döden är inte den rätta utvägen.

Jag gör mitt bästa av respekt för andra,
medveten om mina katters päls,
sätter mig gärna avskilt för allergiker,
sen pratar de bakom ryggen på mig,
då får jag känslan av att de vill att jag ska begå självmord.

Självmordstankarna lever bakom mitt leende,
fast jag försöker låta ilskan ta över,
känner att de mörka tankarna borde inte få ta över,
säger mig själv att jag är starkare än dem,
de är inte värda min respekt och vänskap.

Fast de har väckt självmordstankarna igen ...