Friskt blod flyter i hennes ådror
Åldringen visar fram sina händer. Små rynkor,
blå ådror, nätta fingrar som strängarna på ett
instrument. Rena naglar målade med pärlemor.
Här har blodet flutit friskt i många herrans år,
i maj blir hon 78 år, och ännu flyter allt på i
solstoder. Att hon behöver ljuset vet hon.
Nu på ålderns höst när trädgårdens gula löv
lyser starkare än grönskan. Hur många
trädgårdar har hon sett egentligen? Rosor,
rosoideae och åter igen marktäckande
gömfröväxter. Tall och gran över rötterna
för att övervintra. Om de inte är lite som henne?
Benägna att värma sig och rötterna om vintern.

Nu är det snart april, men flicka lilla,
hur är det med dig? För mig kommer du alltid
vara 'flicka lilla' med över trettio år mellan oss.
Du ser alldeles blek ut, om gryningen har varit vänlig
mot dig är inte nutiden det.

Om du söker klättra upp till tredje himlen.
Tredje jorden.
Alla människor vill bevärdigas med värdiga
bemötanden. Ett vänligt leende och ett beröm
som inte syns. Men du är inte gift. För den sakens
skull kan du väl ändå vara värdig. Inte ska
någon behöva trycka ner dig. Det vore väl
ovärdigt.

Då visar hon, den andra, fram sina yngre händer.
Ett halvt sekel har år på nacken.
Så släta, huden har börjat vecka sig en aningen bara.
Hon brukar olja in sina händer med olivolja.
Två olivlundar på en öde ö, ensliga, tysta,
välbehållna och utsträckta för en ny dag.
Nervbanorna är ännu unga.
Halsmandlarna är svullna, men det går väl över.
En stjärna på himlen blinkar till.

Sprang 3 varv runt sjön, 3,5 km x 3 är över milen.
Hornen på vildsvinen hotar i knaket från trädens rötter.
Hon säger att huden får färg av snabba språngmarscher,
musklerna blir starka och senorna sträcks ut av ett
stärkt immunförsvar. Och så undrar det skarpa ljuset
en stund hur länge det ska få skapa.

Hon har nyss drömt om uppbrutenheten. Kroppen är skör.
Det ser man med klärvojans, omedelbart bortom sinnena
syns det alltid, det perfekta och skavanker. Hur kroppen
böjer sig en stund av smärta, nej det är ingen bugning,
men så gick det över som det mesta så länge det inte är
så allvarligt. Något vasst och skärande, med kniven
på hatthyllan, sägs folket som drabbas av folksjukdomar.

Där skulle en blå hatt kunna ligga...
Ett par grå raggsockor med blåklockor ringer in
den tidiga morgonen. När de varma fötterna
sticker upp nedanför täcket och så gärna skulle
vilja sova en stund till.

>>Men folk brukar väl vilja dig väl? undrar den äldre.
>>Jag vet inte det jag.>>
Sedan vänder hon sitt ansikte åt andra sidan
mot väggen och vill inte visa sin sorg.
>>Jag talar aldrig om det...men det är väl ingen
som gör dig illa.>> Om det var hennes mor som tyckte
det och därför undrade.

Viskan flyter på med sitt brunvatten av lera, porl
av strömmen under bryggan, vitsippor kämpar sig
upp ur jordkåpans skiftningar från vinterns tjäle
till vårens tö, att man sedan hör blomsterskalven
i maj. En alv står och skrattar vid de tusenåriga
stenarna därute, att det viskas om att krafterna
inte förändras, däremot hur vi använder dem.

Människorna talar med stålstämma, men så blir de
inte så kaxiga längre. >>Det räcker med att de har ont
i tårna>>, så trollas det fram ett evigt lidande från
nergrävda ben. Åren lär er att ta hand om era lidande
eller så blir de värre.

Under en tyst minut tittar åldringen och flickan på varandra.