vi behövde varann, när all sanning var sann, 
när vår kärlek som låga så glödande brann, 
nu, när vår kärlek till vila sig lagt 
viskar den ömt om igen det vi sagt 
om igen om igen intill evighets slut, 
om igen om igen tills vår sol brunnit ut 

Vårt Möte var Porten till Äkthetens djup 
befriat från ytans förhäxande stup 
Din hand i min näve, välsignade av GUD, 
vi traskar mot de fyrti; jag ser Dig som Brud! 

Den kärlek vi skänktes var äkta och sann, 
den var given av Gudarna, att stötta varann 
den var given av Gudarna, att lära oss se 
hur ödet och lyckan oss värnarde! 

© s-e forslin