Kyrkogården förbi,
dimman föll och höll i
och svepte sin mantel -
i fållen moll
och tystnad.

Som vore det på riktigt
satte sig kråkan viktigt
på stenen med korset -
en tyst predikan
av en svartrock
att passera utanför
utan gehör.

Så lägger sig allt
som påminnelse
till ro och i väntan,
och inget mera.

Bara som vanligt
att trolöst passera.