Jag sitter på ännu en halvtom trött nattbuss, till slut på väg hem
Tankar flödar, svårfångade insikter om livet hemsöker mig igen
De människorna som står kvar och ler efter du doppat dig i skärseld
De kommer att fortsätta kämpa, stå kvar och le även när allt är väl
Tårarna ingen har sett har dock ändå ett värde i sig, de ädlar din själ
Även om du ett helvete efter andra besöker, får du aldrig bli dess träl
Det finns så mycket vackert att hänge hela sitt alldeles för korta liv åt
Att dela några stunder är värt mer än guld, gör det alltid med sann uppsåt
Att bringa fram det bästa du kan i ditt och i andras slitna starka hjärtan
Vissa insikter, viss skönhet får mig att kunna uppskatta den eviga smärtan
För utan den hade jag inte sett dem, jag hade inte kunnat vara vem jag är
Jag hade inte kunnat trösta, inte hjälpa, inte förändra, inte se oket ni bär
Idag kan vara din sista skrek den hemlöse vänligt mot mitt hastiga imorgon
Hans sanning har fastnat i mina ord och för det borde jag verkligen tacka honom
Imorgon.