Om nätterna vandrar jag ensam i dalen
för jag vill se var fullmånes ljus
i staden så säger man att jag är galen
och vill spärra in i mig i dårarnas hus

Men jag vill blott se hur vår fullmåne målar
vår värld i en ton som man sällan får se
vill se dess kristallklara, glittrande strålar
få halvsövda bäckar och strömmar att le

När silversken smeker den drömmande världen
och hälsningar faller från fjärran planet
då stjärnorna ler emot oss ifrån färden
som går genom rymdernas oändlighet

Då vandrar jag ut i den doftrika dalen
och lägger mig ner under stjärnornas tak
i staden så säger dom att jag är galen
men till den jag önskar att säga en sak

Ja, alla doktorer er ämnar jag råda
släpp dåren ni fångat ut ur hans cell
släpp ut honom, låt honom månen beskåda
var midnatt, var skymning, var sövande kväll

Om silversken smeker den sovande jorden
ges natten ett ljussken en dag aldrig får
den lystern förklarar de yrande orden
som ingen av mänskorna nånsin förstår

Den säger att det finns mer än dag i en hjärna
att mörkret är lika naturligt som ljus
och att solen förmörkar var skimrande stjärna
när dagsvimlet utplånar källornas brus

Släpp fångarna fria, befria er själva
ja öppna upp dörren till dårarnas hus
och lyss till skratt som får själen att skälva
när alla förenas kring fullmånens ljus

(Copyright © ULJO)