Jag ser alltid in i profilen av ditt ansikte. Jag ser alltid din nacke från sängen. Din silhuett är tunn under det vita linnet. Du äter nästan aldrig. Du blandar surt vitt vin med Pepsi max. Du har ett Poeter.se som du raderar ibland när jag inte längre står ut med tanter och flickkvinnor som vill bjuda på.

En gång tackade du ja, fast det har vi olika åsikter om. Du tackade ja till ölen, men nej till sexet, menar du. Och ibland när jag binder dig i sängen och river dig blodig tänker jag på det. Och ibland på natten när du sover. Och ibland på morgonen när jag vaknar. Och ibland tänker jag att jag redan är död.

Ibland tänker jag på ditt ex guldspegel, framför din säng i början, hur det var hennes madrass vi knullade fläckig. Och hur det var en kritvit dröm med blå piller under tungan och din kropp hård mot min. Och jag minns alltid den blicken, hur den mjuk landade i mig varje kylig morgon. Och nu går det inte många lyckliga dagar på en hand.

Du är vacker när du ler, när du håller min midja hårt och när du gnider dig mot mig i sömnen och när du andas mot min hals, fastän jag alltid lägger duntäcket för din andedräkt. Jag håller mina hjärtslag försiktigt i mörkret.

När vi går till systembolaget på morgonen är kullerstenen isig och mina klackar fastnar mellan stenarna. Du går för fort. Jag hinner aldrig med. Du andas rök bakom luvan. Du är vacker. Du luktar sprit när du kysser mig hårt och jag älskar dina händer när jag inte vågar röra dem. Jag såg ett par skor med remmar och höga klackar innan marken började gunga. Jag tänkte prova dem men allting snurrade. Och jag såg en mörk tjej med rosa lammullsjumper och små valkar som stack ut lite ovanför skärpet. Det var något med det där och jag svimmade senare i badrummet ovanpå dig, när du tappat mig. Det droppade kallt vatten från duschen i pannan.

Och sedan gick vi hem och åt pommes med ketchup. Och sedan dog vi.

Jag känner din puls genom huden när jag har händerna hårt runt din hals. Jag krossar min själ i varje tallrik jag slänger. Och jag slår på mig själv. Jag dör mot blickar varje dag. Jag har slutat borsta håret för allt som ser mig är en flimrande skärm och människorna i världen är inte mer än bilder mot luften som står i min väg. Och det enda jag vet är att jag känner din puls bulta under fingrar som gör ont. Det enda jag vet är att vi lever liv där liv inte blir så vackert. Det enda jag vet är vi andas samma luft när vi sover, och att änglar aldrig är på riktigt.