det finns inte många ord kvar
bara explosionen i bröstkorgen klockan fem varje morgon
det finns ingen medicin som botar skitliv

och längtan ibland
efter små lila frukter varma i handen
direkt från träverandan där de solat sig söta
och det finns en ödslighet där mellan skrapade väggar
det finns säkert asbest i betongen
vi har nog cancer överallt

jag blöder i munnen när jag vaknar och drömmer om att sova när jag inte sover, och jag har slutat drömma om blod.

jag tröstar såren i ansiktet när jag hämtar födelsedagssushi
20 bitar mixade, 8 bitar maki och två misu

varje morgon klockan åtta spelar en tondöv människa gitarr på våningen ovanför
och jag vill slå
hårt
jag spelar alltid snälla karaktärer i Dragon age och Mass effect

jag får dåligt samvete annars
jag har blod på kinden

någon ringer
jag kan inte klara
jag gömmer mig under täcken som luktar instängt

det finns grå skrapor i betongen efter askkoppar du kastat
efter händer med trasiga knogar
efter svettiga ryggar mot kalk och
kroppar som pressas mot
det finns svarta katter i ögonvrån

idag har jag spacklat för alla hål och sprickor
det vita sjunker in i det hårda
lossnar, torkar, faller
blir grus och flagor av vit färg

jag målar ett rum, faller in i ett annat rum
och svarta skalbaggar flyger mot solnedgångar
små bleka malar
små gula flugor

små vita händer med kramp

det är något som lossnar i magtrakten varje natt
det är tårar över bussfönster när det regnar