Jag ligger på golvet i duschen.
vattnet rinner över ansiktet och döljer tårarna som sakta rinner längs mina kinder.
Mina händer skakar, jag vet att jag inte är ensam.
Ångesten står vid dörren som alltid förr.
Han hälsar "hej jag är här"
Dessa ord så ofantligt de tär
Man vet aldrig när han väljer att komma på visit.
Man får honom heller sällan att följa regler eller att gå hem.
Han stannar så länge han vill, och just nu står han där i hörnet av mitt badrum.
jag har försökt att byta lås och att flytta, men inget verkar hjälpa.
Han hittar mig alltid.
Vi är inte vänner, och kommer aldrig komma överens