Ingenting känns kul längre
Jag förstår inte varför jag skriver
Varför jag äter
Varför jag inte sover
Datorerna kan nu skriva poesi förresten
Har någon sagt
Precis som de kan diagnosticera sjukdomar
Bearbeta data
Vara våra vänner
En bit silikon kan göra så mycket av vad jag kan
Bättre
Jag tittar på människor fast på sina löpband
Är det vårt öde?
Spenderades våra liv
Fast på samma kvadratmeter
I ständig jakt på någon slags personlig utveckling
Som vi kan sedan skryta för våra bekanta med
Och för ett par sekunder känna oss adekvata
Eller flyendes, alltid vidare, tre steg längre bort
På väg vartsomhelst, bara det inte är här.
Fast i någon fåfäng tro om att vi ska kunna undfly döden.
Så vi tokspringer
Varje ord ska ersättas av ett annat
Varje tanke leda till en välgörande insikt
Varje liv reducerat till små kugghjul
I den blodtörstiga maskinen
Vi spyr på varandra
Som vi har fått lära oss
Genom att bli spydda på
Hela våra liv
Allt är ett sånt jävla cirkus
Och alla låtsas av hela sin styrka
Att det är så jävla allvar
Att vi är så medvetna
Att vi är så jävla viktiga
Våra liv så värdefulla
Vår potential oändlig
Men vi sitter fast i samma bojor
Som vi inte kommer kunna bryta
Fortfarande fast på samma kvadratmeter
Med hoppet fast endast i minnet
Någon gång var det kul att leva
Någon gång kommer vi flyga på riktigt
Någon gång