Nu känns oron av igen

Va ?

Var det såhär det var?

Att känna otrygghet och tvivel?

När ratningen kvalar mig till hopplöshetsdalen

Alla andra verkar finnas kvar

Står stadigt, ett helt mänskligt lag verkar det va’, som kvalat in i lugnets dal

Men jag, vältrar mig i obehag, 

Så jag springer, bort som allt som påminner mig om dig,

Från alla minnen som flyger på mig

Stegen lättas aldrig

Det är som att benen bär 

Trots att den fysiska kroppen inte orkar mer 

Springer mot....? Springer fram?

Stressar, landar ingenstans 

Sakta smyger sig minnesmolnet närmare

De salta regndropparna stryker min kropp

Takten stannar upp

Herden viskar ”vila i mig”

Först då stillar sig ,oron.