du beskriver henne som en bukakke för mig, som om det skulle vara en merit för någon av er. "om jag hade räknat alla som har-" tänker jag, men naturligtvis säger jag det inte. man vill ju inte framstå som.

jag stirrar in i ett svart hål. han har det i ögonen. jag brister bara i tiotusentals droppar, och det är för dig. det är för dig. det är patetiskt.

han ljuger bort mina tre missade arbetstimmar och han övertygar hon den arga med svintohår och lilla My i ögonen. hon som vill döda hela världen flera gånger om dagen. men mest vill hon döda mig. hon vill döda mig över svarta hål.

pyjamasbyxorna är för korta. jag borde aldrig mer jobba i pyjamasbyxor. fikarummet är händer som darrar och spiller te och inte går att gömma.

man kan förintas en tidig morgon när någon stupfull somnat för längesedan mitt i ett skratt, med alla fingrar samtidigt och huden djupt inne i någon som har svaren på varför precis allt. man kan förintas medan nya gryningar ständigt petar på ögonlocken. nya fåglar pickar. pinnar som pekar. så tänker jag mig. och jag orkar inte mera.

somrarna rusar förbi. ingen har vidrört mig.
inte på årstider. jag kan inte.
jag är brännande hud under fingertoppar.
jag minns inte ens.

men jag aktar mig jävligt noga för svarta hål.