dessa rader tillägnar jag dig, gamle vän.
jag hoppas inte du tycker jag är en sorglig pastisch
som sitter här i min sextiotalslägenhet och
försöker plagiera ditt ansiktsuttryck,
dina årsringar och din skrumplever.
min käke är intakt –
fri från frakturer och urspårade barslagsmål –,
jag är inte i närheten av din gudomlighet och jag skulle
bara kunna drömma om att skriva som du.
men även jag har mina mörka fläckar och sönderkrasade lemmar.
de kretsar inuti mitt medvetandes omloppsbana
och de låter aldrig solen skina igenom utan att
sedlighetspolisen stannar sitt fordon längs med vägen och
slår mig sönder och
samman med sin fjäderbatong.
en bra dag kommer jag hem med en sned näsa,
en punkterad lunga och
en friserad pung.
och vet du vad,
tack vare din närvaro kan jag leva med det.
jag kan till och med finna njutning i blodsmaken.

så, för att avsluta denna hyllning
säger jag följande till dig min vän,
du som bjöd dina gelikar på sprit när
du själv livnärde dig på en ynka Payday om dagen:

fan i helvete vad jag älskar dig
och ditt förakt för mänskligheten.