det är för mycket av folk

blundar mig en hinna över alla

medan jag

målar minnet

av din tunga

mot min lem

som en monumental grafitti

mot en hjärtvägg

(my wall)

det är färgerna

böjda i bågar

några är väl kända

andra omöjliga att namnge

annat än som en känsla

och jag försöker

skriva 

liggande 

på den bågen

medan

jag ser    ner   mot

hot   

tänker på bot

knäpper händerna

och hoppas

hoppet är ändå fint

trampolin tänker jag

avstampet

lyfter som bär

tanken på

att aldrig

landa

sekunderna

innan plasket

uppvaknandet

och påminnelsen

om andningen

syret

detta med syret

det autonoma

trycket inifrån

miljoner av år 

minnen i kroppen

i går kväll

tog jag ett snack

med träden

efter stund

av tystnad

kom tillåtelsen

bark

stam

grenar

löv

barr

lyssnade

(när väl träden lyssnar så känns det liksom viktigt att tala utan filter eftersom det inte kan något annat språk )

jag älskar

verkligen tanken

på ett oändligt universum

tryggheten

i att vara

del i det

som aldrig kan förstås

att inte 

ta del

av tv-nyheterna

gör min morgon bättre

inte svårare än så

det finns nog

med krig

i min skalle

jag hör din röst 

på avstånd

som en nyupplöst vitamintablett

i en plastmugg

sveper jag in

vågor av din röst

gör till ljudfil att spara

och tänker

att frånvaron 

av den rösten

måste likna döden

mera kaffe

mitt i allt

och barnet skriker

träden rör inte en min

men jag ser

mitt samtal

sugas in

i barken

in mot stam

det är fortfarande morgon

dagen får vara blank

allting utgår

från ett hörn

i ett rum

där min dator står

en litenhet att växa i

en möjlighet i det ofattbara

att nöja sig med

nu hörs du från köket

den där rösten

som går genom

alla lager av hud

för att finna kött och blod

den där rösten

som en båge av färger

som den vackraste tavlan

du ger mig 

utrymmet

innanför ramen

sen är det gräsklippning

matlagning 

gå till stranden

leka lekar

rasta hundar

kratta fixa och dona

det duger

med minnet

av dina färger

som blandas med mitt röda blod

välkomnar jag härmed dagen

som en gåva oförutsett

det blir alltid 

bäst så

träden nickar belåtet