Han ville väl mest bara vara lite nära,
få känna sig lite
omtyckt för en stund
men det var ingen
som ville släppa honom nära

eller tycka om honom
eller ens säga hej
eller ringa honom.

Inte ens på sjukhuset
ville de ha honom
han var ju inte sjuk,
jo kanske lite sällskapssjuk,
men det räknas ju inte
eller hur?

Tiden gick
så jävla sakta

så jävla sakta

eftersom var dag var densamma
för honom

han som kände sig
som världens mest ensamma

En dag kände grannen
en äcklig lukt i trappuppgången
han ringde värden
och påpekade det faktum
att skummisen
på andra våningen

\"han som aldrig syntes till\"

nu hade gjort något
som gjorde att det stank
så satans förfärligt

de borde åtgärda detta med detsamma
tyckte grannen

När värden gick in
så fann han ett lik
det hade visst legat
i sisådär
tre sommarmånader

Ja tänk vad det krävdes
för att någon skulle lägga märke
till han
som nog ändå var
en utav världens mest ensamma.