Det fanns inga fönster i lägenheten, högt upp på sjunde våningen av ett höghus, där vi hälsade på hos min äldre mor. I en av flera sovrummen, hade min son Alex spritt ut sina saker. Vi behövde åka inom 20 minuter. Hur ska det gå? Ingenting är packad. Vi kommer missa planet. Jag gav upp. Men plötsligt var alla klara, bara jag var oförberedd. Vi ska åka. Ta avsked. Mamma stod i köket. Hon sade inget. Stod där lugn, nästan frånvarande utan ansiktsuttryck. Det kändes som om hon var inom mig. Hon bodde, där uppe, på sjunde våningen av ett flerfamiljshus, med en manlig beskyddare. Ung man, svart, med krulligt svart hår. Beskyddarna, de hälsar de nyinflyttade välkomna. Mamma, hon fanns där, med kort blondfärgat hår, rund, med rak hållning, inte som jag såg henne sist, hopkrympt, mager, med ett trött, övergivet bedjande i hennes leende: Kommer vi att ses igen?

Nu, när alla var klara, det var bara att ta alla väskor och rysa till flygbussen. Har vi till och med glömt att ta avsked? Kramas?

Nere på gatan började vi springa mot bussen med alla pinaler hängande på armar, rygg, släpandes i rullväskor. Men jag glömde mina fina svarta favoritstövlar hemma hos mamma. Det måste jag ha. Jag hinner nog att hämta den. Jag sprang tillbaka. In i hissen. Tryckte in sjunde våningen. Men på tvåan en kvinna steg ut och ett ungt par tryckte nerför. Hissen började sjunka er. Nu kommer jag aldrig hinna till flyget. Och paret påbörjat ett intensivt förspel. Vad jobbigt! Herre God! Ser de inte mig? Hallo! Vilket ställe har mamma hamnat på? Paret steg ut, jag tyckte sjuan igen. Hissen började uppåt igen. Jag steg ut, men dörren öppnade på en väldigt snäv gångväg med låg räck. Nedanför avgrunden. Hur klarar mamma att gå här? Hon har alltid varit rädd för höjder! Mamma och hennes beskyddare stod redan i dörren. Han var på väg att säga hejdå. Jag steg in. Väl inne i lägenheten hittade jag stövlarna.

På väg ut igen väntade mamma vid dörren med ett stort vit Ungerskt bondbröd. Brödet var färskt bakad, varm, doftande. Den var avlång, hög och rund runt om. Den hade skinande, guldfärgad skorpa. Skorpa, som mamma brukade tycka om att bita i. Hon ansåg att just det bakade skorpan var särskilt näringsrik. Ta brödet! Det blir bra på resan!

Jag genast tänkte, att det kommer aldrig få plats i resväskan, och det blir övervikt. Och att mamma ville alltid skicka med något gott med mig hem till barnen eller min man, en chokladask, goda frukter, en flaska vin, skalade valnötter i påse. Hon ville alltid ge. Hon ville att något hemifrån ska följa med mig dit, där jag bodde, hade mitt hem, min familj, dit jag var på väg. Något från henne, något hon ville ge, från sin goda hjärta, just innan jag skulle säga adjö.

Och att jag alltid klagade och ville inte ta med. För väskan redan var full. För det skulle bli övervikt. Och sade att hon inte behövde tänka på att ge. Och att hon blev besviken och ledsen. Och att jag har ångrat mig efteråt när jag har lämnat henne, kört iväg.

Som om inte stunden mellan här och nu, stunden som skilde varandet hos henne och sekunden precis efter, redan borta, där ute, på väg någon annanstans, inte hade redan varit så tung.

Det kändes plötsligt som om det guldigt skinande, runda brödet, log, medans mamma stod där i dörren lugnt och tyst, utan ansiktsuttryck och lyfte handen:

Ta Brödet!

Jag tittade i hennes ögon, smekte hennes hand och tog brödet, vinkade hejdå och sprang mot hissen, ut på gatan, med väskan, stövlarna och brödet i en tygpåse. Uppförsbacke mot huvudgatan med trafik, bussar, spårvagn och bilar, busshållplatser och folk på väg någonstans. Jag kände inte igen mig. Letade efter busshållplatsen, efter barnen, make i panik att hinna till flyget. Undrande om hon fortfarande stod kvar där, på sjunde våningen av det märkliga flerfamiljshuset, med sin okända, manliga beskyddare och hur hon har hamnat där. Hur mår hon? Klarar hon det själv? Där? Uppe?