Så många snåriga stigar och så höga murar i mitt rike. Det som hålls kärt är så varsamt hanterat och skört jag är beväpnad att slåss för det lilla jag har kvar. Ingen sade hur det skulle levas och jag gick ut i den fria världen som en blind pojke. Det har varit underbara stunder det förnekar jag inte när jag kunde skratta och kalla mig lycklig. Det gick som på räls en bra barndom en bra uppväxt fina vänner och det där som fanns, frodades. Det var som söt söt honung.
Kommer inte ihåg när jag lade min första sten till mitt kommande sandslott. vi snackar av år av fördärv ute på fälten för bröd och kärleks skull. Det gjorde så ont det skar i mig men jag gick upp på berget med fötterna fulla av blåsor.
När jag nått bergets topp hade jag byggt en eget kinesiska muren mot skydd mot världen. Mitt ensamma rike hade nått sin kulmen och jag föll herre min gud vad jag föll när jag insåg vad jag hade gjort.
Nu tar jag avstånd och betalar priset för frihet. Farväl isolation !