Jag är så tom utan dig att jag inte ens kan skriva poesi.
Moment 22. Det är ju så jag får ur mig sorgen.
Men det är som att den inte finns där, i kroppen
Eller så är den bara så djupt inuti mig
Att den en vacker dager krossar mig i tusentals småbitar utan förvarning
Det känns som lugnet före stormen. Visst har jag gråtit och svurit och skrikit. Men jag är mest tom, dränerad och trött.

Du lämnar mig med rastlöshet och gråskalor. I fritt fall utan framtidsplaner. Ensam. Jag kan inte skaka av mig olustkänslan. Jag är inte heller bekväm att dela den med andra, inte den här gången. Jag blir irriterad när de frågar hur jag mår, när de frågar om dig. Du var min och inte deras och jag vill inte dela med mig av dig nu. När inte ens jag har dig kvar.

Jag vet att det var mitt beslut. Men det lämnar en bitter eftersmak i min mun. Bitterheten skapar också olust, den är inte jag. Du sa alltid att jag lyser upp rummet när jag kliver in i det. Nu lyser inga rum. Mina kollegor tassar runt på tå, min syster frågar oroligt om hon kan göra något och min bonuspappa placerar glass och godis och läsk och ipren i händerna på mig. Och jag nickar utan att le och fortsätter kisa mot solen, eller utreda ansökan på datorn, eller svälja det nu som placerats i min hand. Jag fortsätter. Utan dig. För jag måste.

En dag blir det bättre. Rastlösheten kommer att försvinna. Färgen kommer att återvända. Du kommer blekna i mitt minne.
En dag.