Livet händer utanför där löven skiftar från silver till grönt lika snabbt som vinden kastar sig fram. Där ute där himlen är glättigt blå och ljuset mot vita vindskivor är en svidande påminnelse om lyckan jag borde känna. En svensk vimpel basunerar ut den svenska sommaren och svarta plåttak får mina inomhus-händer att hetta.

Jag stänger mig ute av fri vilja, som jag tror är en ovilja och något som bara händer mig. Men jag gör det själv, med upprepande tysta ord om ensamhet och utanförskap separerar jag mig från min omvärld. Men vem sa att det är enkelt att höra till, att leva i den varma vinden, på det kliande gräset eller en fuktig trä-brygga omgärdad av hjärtan som vill vara nära just mig.

Ser man på mig att jag är en ensam och en osäker person, att jag kan bära på en tomhet lika mörk som en vinternatt... Skrämmer min svärta bort dig? Jag ser kroppar i rörelse och huvuden som studsar ovanför säkra steg, deras blickar öppna och tomma – fria från ankar-tunga frågor. Jag vill vara dem. Tänk att vara barbent och fri, svett-lös, kravlös och på väg till en vän.