Jag går alltid barfota. Det är inte för att jag inte äger skor, utan för att jag tycker om att känna trottoaren under mina fotsulor. Den känns inte ens varm idag, solen har inte helt stigit upp mellan höghusen. All småsten har sopats bort tidigt på morgonen medan jag fortfarande satt utanför parken i det höga gräset som växer där. Jag sitter ofta utanför parken nätterna igenom numera medan blåvita stjärnor blinkar toner i sfären. Jag behöver inte längre ett hem, och ju längre jag sitter där ju närmare vågar sig sköldpaddorna som bor i dammen nära sommartemplet i parken.

Nuförtiden sitter de vid mina knän och glor stumt med halvslutna ögon medan jag långsamt äter Mikes popcorn ur en blå påse med benen i skräddarställning. Ibland stirrar jag tillbaka. Sköldpaddor tycker inte om popcorn har jag upptäckt, men jag tänker att de gillar blått. Kanske särskilt vattensköldpaddor, eftersom blått förmodligen får dem att tänka på det blå hav som fortfarande finns inpräntat i deras dumma reptilhjärnor.

Smyger in i lägenheten gör jag på dagen för då sover han ibland, tung av Emerin och billig whiskey. Fönstret till badrummet vätter ut mot loftgången, nätet går att lirka upp då han råkat lämna fönstret öppet, det gör han ofta. Ibland har han lämnat badkaret fullt med hett vatten som han lagt ett lock över, på det japanska sättet. Då händer det att jag glider ur de smutsiga jeansen och batiklinnet, och badar. Jag använder hans tvättduk, gnider kroppen ren och glatt. Dörren till badrummet gnisslar ibland om man inte lyfter den lätt från sina gångjärn.

Jag vet hur man parerar varje gnissel och varje lös parkettplatta i köket. Den här dagen är en sådan dag då vattnet fortfarande är riktigt hett i badkaret. Huden blir glödande röd av värme och friktion av nylonet mot den. Hans schampo doftar som äpple och gräs. Jag gnider hårbottnen med fingrar som känns levande under vattnet. Håret tvinnar sig kring fingrarna, jag lånar hans rakhyvel och låter den dra i långa drag över skenbenen och vaderna. Känner på bladen med fingrarna.

Det sitter små svarta skäggstubb mellan det vassa. Jag låter metallen glida åt sidan och den skär hål på mina fingertoppar lätt som om de vore silkespapper. Jag låter handen glida under vattnet och ser blodet droppa bakvänt i strimmor upp mot ytan. Jag kliver upp ur badet och torkar mig med en smutsig t-shirt med hundtryck som ligger slängd på stengolvets rosa plattor. Den får rosa fläckar på sig.

Jag drar på mig mitt skitiga linne och känner den beska stanken av intorkat öl och kemikalier. Små rysningar dansar mellan skuldrorna och överarmarna knottrar sig av vinden som pustar in genom nätfönstret. Soptunnan i grön plast som han har bredvid den belamrade diskbänken i köket, surrar av miljarder bananflugor. Jag mer anar dem än ser dem, och försöker att skynda mig genom rummet utan att det hörs.

När bordskivan stöter till min ena höft är jag inte beredd, och snavar till. Det är precis tillräckligt för att foten ska dunsa ned i golvet och det knakar. Andlöst står jag stilla med blodet hårt pulserande i halsen. Jag hör honom vända sig på futonen och andas in djupt. Det skramlar lite, kanske är det kedjan han har i jeansen som slår mot hans pillerburk i rostfritt stål. Ibland sover han så tungt att jag lyckas vrida lös burken från hans jeans och ta med mig hälften av innehållet ungefär. Det är allt jag vågar. Pulvret låter jag bli, för jag vet att han vet exakt hur mycket som finns kvar av de allra dyraste grammen. Det är olika vilka piller som finns i burken, oftast är det benzo eller ritalin, men det händer att där ligger äppleecstacy, och de nätterna brukar jag sjunga för sköldpaddorna som blir upplivade av min strålglans, då ler de alltid kloka buddhaleenden och blinkar mot mig med sina klara pepparkornsögon.

Han ligger på mage bland folieflak och gnistrande läskburkar. Jeansen är uppvikta till halva vaden och han har fransiga uppklipp längst ned. Hans hår har växt sig långt och ligger becksvart och varmklibbigt över pannan. Svarta ögonfransar mot kinderna. Han ser så oskuldsfull ut då han sover med handen vilande mot kinden. Det gör ont någonstans i maggropen och jag sväljer bort känslan.

Jag biter mig i läppen och gör det jag kommit för att göra. Sätter mig på huk alldeles intill honom och lägger försiktigt handen på hans höft, beredd att hoppa undan om han vaknar. Det gör han inte och jag vickar försiktigt ut burken som han ligger på. Den hoprullade återförslutningsbara påsen drar jag ut och grimaserar missbelåtet åt de få rosa tabletter jag hittar. Sju vågar jag ändå ta. Jag tuggar två genast för säkerhets skull och de smakar sött grus mot tungan. De andra fem lägger jag inuti behån i den lilla fickan på insidan.

Jag reser mig och smyger över tatamimattan mot min resväska. Rör snabbt vid Ganeshas evighetshand och vid kastmärket i mässingsstatyns blanknötta panna. Sluter ögonen för ett ögonblick men samlar mig snabbt. Jag hade velat tända rökelse, men det finns inte tid. När tabletterna gör mig tung och långsam måste jag vara ute ur lägenheten och susande fram på cykeln längs 3-chome-gatan. Jag drar fram mina grönblommiga byxor ur väskan och rena underkläder som är lysande vita. När slaget träffar mig i tinningen är jag inte beredd och faller in i väggen. Det slår elektriska blixtar inne i huvudet och jag håller på att förlora medvetandet.

Andas, andas andas.

Det svarta viker undan, men det är försent. Han griper tag i mina handleder och vrider mig på rygg och låser mig fast med benen. Jag sparkar men finner bara luft och madrass. Hans ögon är svarta och galna. Han böjer huvudet sakta mot mitt, precis som om han tänker kyssa mig. Överläppen darrar och hans hy är blekgrå. Så släpper han mina händer och tar ett tag om mitt hår. Jag kommer lös och slår honom så hårt jag kan mot ansiktet. Försöker träffa ögonen, men han hinner undan och drar mig i håret så hårt att mina tårar börjar rinna. Det krasar i skalpen, hjälplöst griper jag mot hans armar.

Sedan får jag oanade krafter och slår honom i magen. Jag kastar mig åt sidan när han rusar emot mig och jag får tag i ganeshastatyn, som jag slår honom på knäskålen med. Hårt. Han skriker till och springer efter mig ut i hallen. När jag ska öppna ytterdörren kommer jag på att den är låst och tvekar. Det är allt han behöver. En av de trälådor med dricksglas som han förvarar i travar i hallen kommer susande genom luften och träffar mig i ryggen. Han får ett grepp om min hals när jag segnar ner mot tvättmaskinen som inte fungerat på evigheter. Det droppar mörkt blod ur min näsa nu och ljust ur revor i ansiktet ned mot den vita emaljen. Han dunkar mitt huvud mot metallen och långsamt domnar jag bort och det gör inte ont längre.

När jag vaknar sitter han bredvid mig med kniven i handen. IKEA står det på det nyvässade bladet. Han har svettdroppar hängande från överläppen och i pannan. Han torkar sig med ärmen. Långsamt skär han i mitt linne. Viskar mjukt med sin rullande Kyotodialekt. Mitt huvud svider och bultar. Försiktigt för jag handen mot överläppen, den känns stor och köttig mot fingertopparna. Det svider. Han skär med kniven hela vägen upp till axeln. Petar linnet åt sidan med kniven och sedan lägger han knivspetsen mot min hud. Nära mitt vänstra bröst. Det gör inte ont när han skär mig från bröstet ner till naveln, det bränner lite. Jag andas ytligt och händerna känns iskalla. Han ler mot mig, ögonen glittrar. Jag domnar bort.

Kallt rinner ner i min näsa och det skummar blod och öl ur munnen då han häller. Jag andas in vätskan och hostar. Han har lagt kniven på golvet och jag blöder ymnigt från magen. Han stirrar på mig och dricker en klunk ur ölflaskan.
Kniven ligger på golvet, bladet är liksom flammigt av levrat blod. Han dricker ännu en klunk och tar upp mitt trasiga linne i handen, slänger det mot sopkorgen. Han hinner inte ens skrika då jag hugger honom i magen, mot levern, precis som han lärt mig.

Jag sitter med hans huvud i knät, det tar lång tid, medan blodet rinner ut på golvet. Parketten är förstörd. Jag smeker honom över håret när han säger att han är rädd. Han kallar mig Pee-chan. Han säger inget mer och läpparna känns kalla men mjuka då jag kysser dem. Sedan är det över.

Jag stiger upp ur badet och låter vattnet rinna ut innan jag tar på mig mina blommiga byxor och en av hans svarta tröjor. Vi har precis samma storlek. När jag tagit mig ut genom fönstret tar jag ännu en tablett, den gör mig mild och sugen på något sött. Jag går in i det svala Family Mart som ligger alldeles i närheten och köper en persikajelly. Den har alltid varit min favorit, orangerosa och nästan som att äta en av de riktiga persikor jag inte har råd med längre.