Jag kan inte fatta att de va jag som låg där
ihopslingrad i dig, i dina armar

Att de va jag som kunde känna dina händer släta ut mitt rufsiga hår
Höra dina lugna andetag andas i takt med mitt hjärta
känna bara för ett litet tag att allt kommer nog ordna sig för mig också
All stress och press försvinner, låser in sin bakom en dörr jag vanligtvis inte vet hur man stänger

Vill inte att du ska gå upp
Vill ligga kvar tills sängen ruttnar och vi ligger nakna på marken
Men det går inte när livet endast består av massa måsten

Vill inte åka bussen, spårvagnen och tåget för att sedan komma hem till ingenting
Till ensamheten i mitt nya röda rum som jag målat om med mina bara händer

Det är nu jag vill att du ska krama om mig mamma
Det är nu jag vill att du börja älska mig igen
Om jag bara kunde få spola tillbaka tiden och stänga mina ådror
För jag rinner iväg
Flyter samman med mina väggar

Kommer ni att känna igen er lilla flicka?
Flickan som inte kunde visa känslor
Flickan med dem osynliga tårarna som hon la i er hand
Som ni torkade av på era byxor