När Åke satt i fabriken med sina skruvdon och monterade, brukade han då och då tänka på Ray Charles.
I’m gonna love you like nobody’s loved you.
Dessa ord bar på spår från det förflutna. En tid då han inte enbart var vid liv utan verkligen levde.
Come rain or come shine.
Jisses, vilka tider det var! Folkparken, stadens konditorier och alla biografer som visade John Wayne. Då fanns även hon där: hon som för en hundradels sekund ville dela sitt liv med honom.
Men varför utsätta sig för dessa minnesplågor? Fabriken var det enda han hade kvar; eller var det fabriken som hade hållit honom kvar? Han var inte längre förmögen att avgöra hur ägandeförhållandet såg ut.

Han lät blicken röra sig längs med montörsavdelningen. Lådorna stod ouppackade i mitten av rummet. De slutade aldrig trilla in. En efter en transporterades lådorna till Åke och hans arbetskamrater. Alltid dessa främmande ansikten som staplade lådorna ovanpå varandra, sträckte fram följesedeln, en kulspetspenna med den sedvanliga befallningen ”Skriv på här, tack.” Alltid med ett tack på slutet; som om det skulle göra proceduren mindre påtvingad.

Åke lade ifrån sig verktygen på den nötta arbetsbänken och betraktade sitt dagsverke. Ännu en konstruktion började ta form.
Han skruvade på det tunna plasthöljet på det spanska cederträet och gav den inbyggda mekaniken en sista rörlighetskontroll. Den rörde sig som den skulle: följsamma och friktionsfria rörelser utan de där ofrivilliga klickljuden som då och då smög sig in i konstruktionen.
Han samlade ihop de färdigmonterade delarna och sammanfogade dem med huvudanordningen: intakt och färdig att sättas i bruk. Den kunde inte se bättre ut, och Åke kunde inte bry sig mindre.

När han var på väg att börja packa ihop för dagen kom direktör Hultén in på ett spontanbesök.
”God dag mina herrar. Ännu en arbetsdag till ända.”
Han lade till sitt sedvanliga skratt och gav Åke en hård klapp på axeln. Skägget- eller Göran som han egentligen hette- satt oberörd en bit ifrån och knåpade på sin konstruktion. Han var glad över att han undslapp Hulténs sötsliskiga kallprat. Denna gång var det Åke som var offret.
”Å vad har vi här då?”
Direktören inspekterade nyfiket Åkes arbete.
“Nämen, vilken praktfull konstruktion! Är det du som har satt samman detta, Orvar?”
”Åke heter jag”, mumlade Åke medan han tittade ner i betonggolvet.
”Åke! Höhö! Såklart är det Åke du heter. Rätt ska vara rätt. Höhö!”
Han fortsatte plåga Åke med sitt enerverande skratt.
”Det är sannerligen ett präktigt exemplar du har fått ihop här. Torso, huvud, lemmar, ja, helt enkelt perfektion.”
Direktören knackade med sitt enga finger på cederträet och såg belåten ut.
”Det är föredömligt Åke, helt enkelt föredömligt.”
Trots sitt förakt för fabriken och direktör Hultén, kunde Åke inte låta bli att le. Det infann sig en gnutta stolthet i hans annars så livlösa ansikte. Det var han, denna menlösa man i beige kostym, med dålig hållning och tunnhårig hjässa, som hade skapat denna mekaniserade kropp med sina bara händer. Komplimangen som arbetet genererade gav Åke ett värde. Jag duger till, tänkte han och lutade sig förnöjt tillbaka i sin arbetsstol.

Direktören tryckte på anordningsknappen till den färdigställda dockan: ett exemplar på cirka 175 cm och 56 kilo. Ögonen gav ifrån sig ett sken, och efter några sekunders uppstart gick den med bestämda steg fram till de oöppnade lådorna, packade upp innehållet och började montera ihop de olika delarna i en takt som Åke aldrig skulle kunna hålla.
”Bäste Åke”, sa direktören. Ditt exemplar rör sig lika graciöst som en ukrainsk gymnast. Det är uppriktigt sagt häpnadsväckande att du har lyckats skapa en sådan magnifik konstruktion.”
Åke började känna sig styv i korken. Så här mycket beröm hade han inte fått på år och dar.
”Man tackar, herr Hultén. Jag gör ju bara mitt jobb.”
”Mer än så, bäste åke. Mer än så!”

Efter en stund lade sig direktörens leende och han började se allvarlig ut. Detta lade Åke fort märke till, och han lade ihop ett och ett. Det fanns inget att sätta emot. Han visste vad direktören skulle följa upp sin tidigare entusiasm med.

”Du förstår säkerligen att vi inte har plats för dig i fabriken längre. Ditt exemplar kommer från och med i morgon att överta dina arbetsuppgifter.”

Åke nickade instämmande, samtidigt som blicken motvilligt borrade sig in i det massiva betonggolvet.

“Om du packar ihop dina tillhörigheter och stämplar ut nu på direkten, bjuder jag på en extratimmes betalning som tack för dessa år. Då får du ändå något positivt med dig hem. Och kom ihåg, Åke: När en dörr stängs öppnas en annan”.

Åke lämnade fabriken med sina tillhörigheter i en papplåda. Det var med tunga steg han gick ifrån det som hade varit hans hemvist de senaste trettio åren. Även om han avskydde allt det som inrymdes innanför fabrikens väggar, var det ändå inte utan vemod han stämplade ut.
Han vände sig om en sista gång och blickade ut över fabriksgolvet. Postbuden anlände med nya lådor, fulla av hopmonterade torson, huvuden, armar, knäskålar och allt annat som krävdes för nya, fulländade konstruktioner.