Jag såg en ande smygflyga mellan träden.
Andlöst tyst rörde den sig som en skugga och att skåda sådant i vår natur är närmast en kroppslig njutning. Jag ryser. Får knottror.

Sedan är det en helt annan sak, att den varelse det här är frågan om, närmast låter som ett spöke, en gast, när den väl yttrar sig.
Som en stor kontrast till den undersköna fjäderdräkten är det, då nötskrikan jamar och skränar sitt läte.
Innan den återigen, andlöst, som ett sagoväsen, försvinner in bland träden.