I febertöcknet
fladdrar minnesbilder:
Den heta bilen
oxelns jättesvans
uppförsbacke med gräsrand.
Sen gick det nerför
dammigt, grusigt
svårcyklad väg,
jag satt bättre bredvid pappa
i folkans varma bubbla.

Mitt i solbaddet låg affären
som såg ut som en sockerbit.
Det var snällt av Hjalmar Persson
att envisas med att bjuda på en ny glassbåt
ur den knastriga frysboxen varenda gång.
Men varför hade han så tjocka glasögon?
Alla orden han sa
rundade sig och drogs ut
jag kunde krypa in där
och förstå ett och annat.

Glassen räckte hela vägen till Ängalag,
jag fick stiga ur och öppna grinden,
det låg komockor i gräset
med förrädiskt torra skal.
I sanden var det varmt,
tången var så tät
och det gällde att akta sig noga.
Längre ut var bottnen ljus
när jag simmade under vattnet
var jag mera fågel än fisk.