Mina vänner sjunger en duett om sorg
och jag är vilsen bland kyrkbänkarna
vitkalkade väggar, ett fönster för flykt
och kullerstensgatorna, caféer stängda för kvällen
övergivna uteserveringar
ett hus mellan de andra
liksom hopträngt, penslat med tjära
nu är jag inne
en knastrande brasa, ett långt bord
mörka, ohyvlade stockar
en gammal kvinna vid bordets ena ände
hon ser på mig med brett sittande ögon
och ber mig komma nära
jag känner henne från en annan dröm
då hon var en ung man som bjöd mig husrum
nu hukar jag vid hennes fötter
hon rör vid mina ögonlock, kinderna, bröstbenet
och allting lättar
hon stryker luggen ur sin panna
och ser på mig med ytterligare fyra ögon
jag överväger skräck
men väljer trygghet
och vaknar sällsamt lugn,
som hade hon tagit något ifrån mig
som jag aldrig har behövt