Han drar i mig.
I allt som är jag.
Sliter och kämpar för att få mig dit han vill. Dit jag borde gå.
Han har en plan – det säger han jämt.
En plan för mig. För oss. Tillsammans.

Men hans läppar blir till fasa. Ibland, när jag blundar.
Alltid, när jag tittar.
De viskar och väser, smeker trumhinnor som vill lämnas i fred.
Förklarar hur han ska göra. Hur det ska ske.
Hur han ska slita sönder mig.

Och jag tror att jag vet att han vill ha mig.
Och jag tror att jag vet att jag måste gå.
Men ibland är själen för tung och hud för nära hud.
Så jag tystnar och förblir stilla.
Kvar, i allt som är han. Kvar, i det som varit.

Men sedan?
Kan det finnas ett sedan?
Ett efter, ett där borta, ett någon annan gång.
Ett ljus i dräpande mörker, eller en eldfluga bland myggor.

Mina händer är trötta på tårfyllda ögon.
Jag lovar att sjunga om du kysser mig nu.

Men sedan måste jag gå.