Gnylt bet sig lite fundersamt i högra långfingret,
men nej, den gjorde inga konster mer. Då petade
han till grytan en andra gång och tog i lite hårdare,
så det blev en knuff. Då hördes ett skrammel inifrån
den.

- Hjälp! Va va det där! Förskräckt kurade Gnylt ihop
sig. Han gjorde sig så liten han någonsin kunde.....
Roffe flinade.

- Hi, hi ser du inte va det är, Gnytte!
Motvilligt slog Gnylt upp sina ögon igen, han böjde sig
försiktigt fram och tittade ned i grytan. Där, mitt i den
låg det något guldskimrande, lysande fint. Det sprakade
i strålar och reflekterade sig vackert i i grytans malm-
botten. Det var sållet, det var sållet som låg där. Sållet
av gyllene älvhår som de behövde för att sila fram
guldet med.

Med en min som tycktes förtrollad, stödde Gnylt sin
haka mot grytkanten. Han tittade, flinade, å log med
hela sitt rufsiga ansikte. Han kunde inte titta sig mätt
på all färgglansen han såg. Så vackert det var. Aldrig
någonsin hade han sett något så rart. Han började
sluddra grötigt, som om han talade med någon.

Kro krim kro kraka
som ingenting
häxan Hugaligen
sin trollsving skaka
ideligen trollas ting
fram och tillbaka
kro krim kro kraka.

Roffe petade sig oförstående i ena örat, när han
böjde sig framåt och mumlade.
- Hörr´u vi måste gå nu! De ä brådis!
- Men vi behöver den magiska kistan av dvärgbjörk
också. En så´n där som mäster dvärgarna Durin å
Dwain snidat ihop med magiska runor.
Roffe blängde lite roat på Gnylt och sa sedan.
- Hörr´u poeten, har´u inte upptäckt att du lutar
ryggen mot den...va!

Gnylt vred på huvudet för att se efter om det verkligen
var sant. Han såg då en träram som hade sirligt utförda
mönster. Den var ihop fogad till en slags låda med
kraftiga bärselar på vardera sidan.
På ena kanten stod det skrivet.

Under magisk måne
älvans sil skall hållas
gull skall givas
magiskt trollas
i kistan livas
om vatten
där i sållas

-Jaaaaa....där är den ju! Gnylt vände sig förvånat helt
om. Han försökte få fatt i bärhandtagen, men insåg
genast att kistan var lite för stor för honom....
förbaskat också.
Roffe förstod det också.
- Det är nog bäst jag bär den....eller?? Va säjer´u!
Gnylt nickade i samförstånd.
- Skjut fram den till mig så hakar jag fast den på
ryggen
Gnylt puttade fram den så Roffe kunde hiva upp
den på ryggen. Roffe gick sedan fram till grytan,
där greppade han handtaget och den här gången
lyfte han verkligen grytan.

- Kom så går vi, väste han! Med tassande kliv gick
han mot dörrluckan. Där utanför väntade friheten
och det välsignande månljuset.
Som i en dröm reste sig Gnylt, i yrsel å styrsel
vacklade han efter Ruskiga Roffe. Så vackert, så
vackert, mumlade han allt eftersom han gick mot
dörren.

Femton röda sekunder senare stod de båda trollen
ute i den förtrollande mån natten. Stjärnorna
glittrade i glänsande färger, de lös ikapp som guld-
korn i en jättelik skattkista.
Ja tänk om trollen hade kunnat plocka ned alla
stjärnorna och använt dem som guldpengar i stället.
Då kunde de ha stoppat ned dem i en skattkista. Med
ett enkelt handgrepp behövde man då bara lyfta locket,
för att få se dem lysa....om och om igen.
Som tur var fick de sitta kvar på himlen.

Den friska nattluften gjorde Gnylt gott, han vaknade
snabbt till besinning igen.
- Du får ta grytan, jag har nog av att släpa på kistan,
sa Roffe.

Gnylt tittade på den klumpiga kitteln. Oj, oj va stor
å tung den såg ut att vara. Vicken järnklump, tänkte
han. Rådvill sökte sig blicken omkring. Hur skall jag
klara av det här. Då fick han en ide. Med beslutsamma
steg gick han fram till en rak och fin liten björk. Han
fällde den med ett enda hårt slag. Sedan rensade han
bort alla grenar och rötter som stod ut från stammen.

Noga granskade han sitt verk.
- Finnemang, finnemang, utbrast han med ett glatt
leende på läpparna. Med säker hand greppade han
tag i trädstammen....lunkade fram till grytan....och
stack sedan in björkstammen under grytans handtag.
I ett enda HUJ lyfte han upp den i luften.

Roffe som hela tiden följt Gnylts underliga beteende,
flämtade till av förvåning.
- Åhå, åhå, du va mig en rackare till att lura ut saker
å ting!
- Tja, man har väl läst en del böcker...å så, mumlade
Gnylt, och ryckte nonchalant på axlarna. Han putade
lite småmalligt med munnen.
- Jasså minsann svarade Roffe härsket. Han tittade
avmätt upp mot himlen, som om det hela inte rörde
honom ryggen. Sicken mallhoppa, de där tror ja inte
alls på, mumlade han. Läsa i böcker jo, jo.

- Ska vi gå, fräste Roffe buttert.... läsa i böcker jo, jo
de vill ja allt se först, tänkte han.
De gick sin väg och lämnade den Mossiga Stugan
bakom sig. Det var två morska och kaxiga troll som
denna gången banade sig fram i terrängen.

Den här natten lyste skogen i ett sken som förvandlade
allt till gåtfull mystik. Granarna glittrade som silver-
vita skepnader i månljuset. Grenarna sträckte sig
majestätiskt ut som långa armar. De tycktes försöka
fånga något....gåtfullt fingrade de in i mörkret, som om
de visste om en hemlighet.Stenarna avtecknade sig som
om de levde, som övernaturliga väsen bytte de
överraskande skepnader. De förvandlade sig inför
trollens seende ögon. De omformade sig till drakar,
häxor, eldfåglar och många andra ruskiga skugg-
varelser. De försökte alla jaga bort trollen, som så
fräckt gjorde intrång i deras värld.

Skogsandar, älvor, vättar och feer visade sina konster.
De mottog trollen mera vänskapligt, de tycktes uppfatta
dem som sina vänner. Men hela tiden höll de sig på
avstånd, de litade inte helt å hållet på dem. Trollen
var ju lite buttra å tvära i sitt sätt.
Skogens alla skatter levde upp denna kväll.
Förtrollade nätter som dessa, hördes larm och oväsen
så att till och med ett människoöra kunde höra det.
Det var just under dessa fullmånens nätter, som
människofolk såg och hörde konstiga saker i skogen.
Det var helt naturligt, för skogens trolldom verkade
med sin största kraft då.

Plingande, svischande, och viskande ljud trängde
genom luften. Det var älvor och feer som nyfiket flög
fram för att titta på de två kantiga trollen. De fnissade
livligt åt trollens buttra uppsyn. Med häpna miner
betraktade de, de lortiga, loppiga pälsarna.
Förskräckta pekade de på trollens ludna svansar.
Ur deras munnar hördes både oj, usch, och fy när
de kommenterade trollens utseende.
En älva som var modigare än de andra, röck nyfiket
i en av trollsvansarna.

- Aaaj, fräste Roffe irriterat när han kände det.
- Det finns visst lymlar som nyps här, utrbrast han
förvånat.

Gnylt pekade upp på ett litet moln av älvor, som
förtjust fnittrande flög ovanför trollen.
- Titta, sa han!
- Jaså, jaha, på så vis! De är älv pysslingarna som
är i farten, mumlade Roffe och blåste varsamt på
sin ömmande svans.

Finurliga figurer roade sig lite var stans i buskar
och lövkronor. De tjöt å hoade. Bakom stenar plirade
ögon fram, över knotiga rötter syntes lustiga krabater
hoppa jämfota. Skogsandar och vättar höjde ibland
rösten. Då och då pustade de, i mellan åt skriade det
till av deras dova ljud. De visade en hand, en tunga....
ja ibland tittade till och med ett rufsigt huvud fram.
Då lyste deras grin belåtet i månskenet.

Ur skogens djup ekade uråldriga stämmor. Under
årtusenden hade de lagrats där. Då och då yppade de
en hemlighet....för den som lyssnade. Det var visa råd
skogen hade att berätta om. Nattens krafter dansade
runt i skogen, alla röster och skepnader dansade.
Allt pliddrade och pladdrade av liv.







Fortsättning följer i del 2