Efter en stund slutade slagsmålet. Armar och ben
låg konstifikt ihop rullade till en enda stor rosett.

- Vänta bara te ja får på me byxorna igen, ylade
Gnylt förtvivlat. Ja ska no tala om´e för gammel-
mor.

- Passa´rej så ja inte biter rej i läppen, svarade
Roffe hotfullt.

Framför dem stod den lilla älvan. Med händerna
bakom ryggen betraktade hon dem storögt. De blå
ögonen tittade oskyldigt på dem.

- Jag måste gå nu, utropade hon. Hejdå! Hon vände
sig om för att gå.

- Vänta, vänta skrek de båda trollen i munnen på
varandra. De sträckte varsin hand som de lyckats
frigöra mot henne.

- Du hittar säker inte te´baks, ropade Roffe.

- Näää, du hittar säkert inte....instämde Gnylt
och sökte desperat efter den försvunna hängsel-
stroppen.

- - Jodå, jodå bättre än ni kan ana, svarade älvan
självsäkert. Hör här bara!

Trolleri-trum, trolleri-trum humle-zum,
persikoblom, fläder i lund,
pollen och nektar,
har honung i sin mun,
Humle, Dumle zummeli-zum.

Förvånat tittade trollen på Mirjamina. Hon
sträckte ut sina händer och viftade med sina
fingrar upp mot skyn. Efter en liten stund
hördes ett surrande ljud. Det närmade sig mer
och mer. Till slut avtecknade sig två humlor som
närmade sig älvan.

- Hej Humle å Dumle! Mirjamina vinkade glatt
åt dem. De landade med ett surrande och burrande
läte, då de slog med sina små vingar.

- Väckte jag er ur er sömn, undrade hon ängsligt.

- Zum, zum, zum, ingen fara surru-zum!

- Får jag låna en vinge av er var? Mina egna ängla-
vingar har gått sönder, suckade Mirjamina. De växer
inte ut förrän till nästa fullmåne.

- Zim-zim-zum, vinge i säcken sitter i silkesöm..zim-
zalla-zum

Med vana händer öppnade Mirjamina en liten rygg-
säck på den ena humlans rygg. Hon plockade fram en
spröd liten vinge ur den. Sedan gick hon till den andra
humlan, där plockades en lika fin och spröd vinge fram.
I två snabba handgrepp fäste hon dem bak på ryggen.
Hon prövade dem försiktigt, sedan surrade det ettrigt
om dem när hon flög upp i en vid spiral i luften.

, Sssssss...Ssssssssss, lät det!

- Tack Humle å Dumle, ropade hon med sin klingande
röst mot humlorna.

- Zum-zum, zingen stingen stunn...surru-zum, svarade
humlorna. De lyfte med ett glatt surrande. De flög så
tätt intill trollen att de nästan krockade med dem.
Häpet gapade trollen med öppna munnar...åt allt de
hade fått se.

- Såg du, sa Roffe!

- Jaaa! Tänka att humlor har reservvingar. Precis som
om de kunde få punktering på sina egna, mumlade
Gnylt knappt hörbart. Ett svischande ljud hördes då
Mirjamina flög fram inför trollen.

- Tack snälla troll. Tack Roffe, tack Gnylt. Hastigt
pussade hon först Roffes kind, sedan Gnylts. Med
varsin liten puss brännande på kinden lämnade
Mirjamina de ihop snärjda trollen.

- Hö, hö kalas va! De pinglar i hela knoppen, fnittrade
Roffe förtjust. Frånvarande tuggade han på hängsel-
stroppen som lossnat från Gnylts byxor. Två varv runt
nosen hängde den virad, han bet begärligt i den.

- Hö, hö det stinger bättre än ett loppbett, suckade
Gnylt och tog sig åt kinden. Jag kommer aldrig att
tvätta min pussade kind, al´ri någonsin mer.
Roffe log lite i smyg...... tvätta....som om du brukar
tvätta dig....lortis.

Sakta, sakta återvände trollen till den nakna verklig-
heten igen. Deras minnen klarnade till, bit för bit
vaknade den gamla bråkstaken som slumrat inom
dem. De blev åter en gång sitt gräsliga gamla jag.
Plötsligt mindes Roffe trollguldet.

- Kom loss, ryck bort armar å ben nå´n gång. Vi
måste iväg vi me`, skrockade han hest.
De rullade runt ett par varv, tills de slutligen kom
loss. På sviktande ben steg de upp från marken. Gnylt
höll tafatt i den hängsellösa byxan. Va tusan ä mi
hängselstropp tänkte han. Blicken irrade sökande över
grässlänten.

- Hämta grytan nå´n gång då, röt Roffe.

- Jame ja hittar inte hängslet till mi byxä, skrek han
ilsket. Irriterat blängde han på Roffe och....TA HIT MIN
BYXSTROPP, skrek han alldeles röd i ansiktet. Han
marscherade mot Roffe, som oförstående blängde till-
baka.
Gnylt kom fram och slet förbittrat loss hängselstroppen
från näsan på honom.

- Inge får man ha i fre´, muttrade han. Efter en liten
stund hade han fäst hängslet och hivat upp grytan på
axeln.
- Färdi, utropade han glodde mot Roffe som fumlade
med kistan.

- Bra, b ra, då går vi! Jahapp då var´e dags igen, mumlade
han.
Månen tittade ned på trollen. Han kisade försiktigt från
ett moln. Över stock och sten stretade de lurviga klunsarna.
Grytan törnade då och då emot grenar och träd, en dov
klang hördes då ut i natten. Muttrande, pustande å
stånkande bröt de sig fram genom terrängen. Mångubben
blinkade fundersamt med ögonen. Lustiga typer, tänkte
han, men mycket gott döljer sig bakom deras kantiga och
lurviga sätt.

Snart hade de lämnat björkskogen och den lilla ängen.
Bakom dem fortsatte älvorna sin nattliga dans. Skogen
ändrade utseende. Träden blev mindre och mindre ju
längre de gick. De blev så små i mellan åt att trollens
rufsiga skallar slutligen stack upp över trädkronorna.
De närmade sig träskmarkerna och myrlandet de små
dvärgbjörkarnas hemvist. När trollen vankade fram
över de sumpiga markerna, vajade deras huvuden
lustigt. Det såg ut som om de rullade över trädtopparna.
Man skulle kunna tro att det var två mossiga stenar
som brutit sig loss och kommit på vift.

- Snart är vi framme, snart är vi framme, trallade Roffe
glatt. Han klafsade med kännarmin fram i den sumpiga
marken. Det var inte första gången han var här. Många,
många gånger, hade han varit här med sin pappa. De
brukade nämligen plocka de saftiga hjortron bären.
Den här gången skulle han plocka något helt annat
med sig hem.
- Klafs, klafs, klafs, fötterna trampade i den gröna
mossan. De blev alldeles täckta av jord och lera.
Natten kändes kulen. Kall, rå och fuktig trängde sig
luften in på bara skinnet.....Eeeeh nåja, pälsen då.
Grodor hoppade till höger och vänster om dem.
De kvackade högljutt och letade sig sedan snabbt
in i närmaste gömsle. Gnylt kämpade. Han gick
nästan ända upp till knä´na, i den sumpiga vatten-
sörjan. Grytan var så tung, så tung.






Fortsättning följer kapitel 12 Träskotjärnen 1




-