Slutligen kom trollen upp på en liten utskjutande
berghäll. De stannade till för att pusta ut. De be-
traktade glada utsikten. Där låg den. Äntligen var de
framme. Ingen av dem sa något. De visste att de såg
samma sak.
Framför dem visade sig Träskotjärnen. Den lyste
lockande i det klara kvällsskenet. Vattenytan blänkte
skimrande som guld...nattens guld...bara trollkonsnärer
kunde fånga det.
Med ett leende på läpparna, svepte Gnylt och Roffe
sina blickar över tjärnen. I en drömmande glans letade
sig deras ögon ner i vattnet. Vattnet som glimmade i
gull-gula färger hade dem i sin makt.

Under Roffes smutsiga kalufs rörde sig bara en enda
tanke. GULD...GULD, GULD, GULD...i massor...i drivor
...i klasar...allt var guld. Han såg sig själv sitta på en hög
av gulddukater. En gnistrande krona och en spira av
guld höll han i sin hand. Han var kung av den Knotiga
Skogen, det rikaste trollet i hela världen. Från när och
fjärran kom troll som sökte audiens, för att besöka
honom i hans sagolika slott.


Gnylt himlade med ögonen. Han fantiserade så att han
höll på att spricka. Ögonloberna snurrade som klot i
huvudet på honom. Han åkte i en stor öppen vagn. Den
var gjord i skiraste guld. Bekvämt satt han nedsjunken
på en svart sammetsklädsel. Bakom ryggen fanns schar-
lakansröda kuddar instoppade. Alla dynor, bolstrar och
stoppningar var fyllda med ejderdun. Han njöt av den
mjuka svikten i vagnen, när han vräkte sig bland
dynor och bolstrar. Fyra vita hästar drog vagnen genom
skogen. Hela vägen fram kantades av nyfikna troll som
ville få se honom. Ååååå va fin vagnen var. Åååå ! Gnylt
blundade för att riktigt kunna koncentrera sig. Han
kände hur mjukt vagnen sviktade. Huj, huj, det pirrade
i bröstet när han svängde med i kurvorna.

Roffe tittade förvånat på Gnylt.
Va höll han på med??
Han vajade fram och tillbaka som en sjösjuk som nyss
kommit iland.

- Må´ru inte bra!! Roffe petade försiktigt på Gnylt, när
han vajade mot hans håll. Han har väl ändå inte fått
mån sting, tänkte Roffe oroligt.

- Va, ja, ja, va...! Visst mår ja bra ! Ja bara grunna lite.
Gnylt blinkade yrvaket mot Roffe.

- Jaha, ja de kunde man nästan se...sa Roffe flinande.
Han drog sedan i Gnylts hängselstropp och släppte den
så att det small.
- KLATSCH!

- Nu ä vi kvitt knastroll, fnittrade han.

- Knas å knas kan du vara själv din knippriga kålrot,
fnös Gnylt. Småtjurigt blängde han på Roffe som började
trava ned mot tjärnen. Snabbt sprang han efter med
grytan svängande på björkstören. Han kom strax ifatt
honom. De närmade sig äntligen sitt mål för äventyret.
Det susade i vassen. sländor och småkryp flög som på
måfå hit och dit i luften. På vattenytan syntes skräddare
tålmodigt vispa sig fram efter föda. Efter en stunds
tystnad utbrast Gnylt med låg röst.

- Det är lättast att ösa guldet ur Träskosundet. Det finns
en stor sten där som vi kan stå på.
Roffe tittade överraskat på Gnylt.

- Är´e säkert de, svarade han tveksamt.

- Säkert som knäckebröd å kokt potatis! Han snöt sig
sedan flinande i ett ormbunksblad som han hade i ena
handen.
- Pfffurf! Pfffurf! Han vred och torkade det gröna bladet
under näsan. När han var färdig lyste näsan fläckig av
pollen och grön klorofyll. Det var lite kallt och rått här
ute i sumpmarkerna. Den tunga grytan han släpade på,
hade fått ryggen att krokna betydligt. Uschan buschan
mej... vicket slit å släp, tänkte han.

- Följ mej! Gnylt tog kommandot, han kastade orm-
bunksbladet och lommade iväg. Grytan hängde och
slängde bak på ryggen när han gick. Han lockade fram
en liten visa ur munnen när han travade fram

Ticke, tacke, tång,
vägen den är lång,
gullet i vår kista,
vil vi inte mista,
me fart å fläng,
grytan min sväng,
hä ska det ösas,
gull i kistan fösas.

Ja visste Gnylt egentligen hur han skulle ösa upp guldet?
Månen såg undrande på honom, men mångubben sa
ingenting. Den bara lyste och lyste. Till slut kom de fram
till sundet, där rikedomen och guldet väntade på dem.
Ja det bara väntade på att någon skulle hämta det.Med ett
litet hopp tog sig Gnylt upp på stenen, han tittade lite
malligt på Roffe.
- Bra va!
- Jo´rå, visst, visst Mumlade Roffe. Han kände sig lite
snopen över att Gnylt tagit kommandot sista biten till
tjärnen. De är i alla fall ja som är ledaren, tänkte han.

De båda trollen gjorde sig klara för skattjakten. Roffe
häktade av sig den stora kistan...han ställde den på
marken, locket fick stå öppet.Gnylt sänkte ned den
tunga kitteln. Det pös upp små bubblor när den sjönk
ned i den våta mossan. Han plockade fram sållet av
gyllene älvhår, försiktigt satte han det över kistan
Roffe släpat på. Det kommer att klirra mycket guld
genom de där maskorna, tänkte han. Fundersamt
strök han handen under hakan.
Drömmande tittade trollen på varandra.

- Är´e dags!
-Nu är´e dags!

Vattnet kluckade och borta vid tjärnens ena sjökant, långt
inne i vassen låg paddan. Ja paddan ja!
Fet och slö guppade den i vattendyningarna. Han grymtade,
blinkade och rullade med de stora, svarta blanka kul-
ögonen. Då och då kväkte han fram ett obegripligt urpande
om sådant som bara en padda kunde förstå.

- Sååå skönt.....att här i vassruggen ligga. ååååh så varmt
å gott i vattnet....inte killar de i tår´na....ååååå min mage
behagas....sååå varmt å mustigt skönt, kväkte paddan.
Plötsligt lyfte han det ena vårtiga bakbenet och kliade
sig irriterat på den grönfläckiga nacken.
- Fy för fröken-fräcka flugor, fy för fästing, fy för flyfota
fladder-fulingar. Inte får ni vispa era lortiga trynen... så
där mot min fagra nacke. Shas me er, shas me er...era
fula flygingar. Han vispade bort dem med sitt ben.

Den lugna mån natten seglade glänsande över vatten-
ytan.
Mångubbens gult skimrande ansikte red majestätiskt
över tjärnens vattenspegel. Där nere i djupet rörde sig
den dolda och hemliga kraft, intet seende öga kunde
avslöja eller varsna. Borta vid vasskanterna hördes
trollsländornas viskande och undrande surrande.
Deras tasslande röster hördes inte tillräckligt tydligt.
Vad sa de?? Var det bara deras vispande vingar, som
lät likt tasslande röster.På det kunde ingen med
säkerhet svara.
Det plaskade lekfullt bland några rödlysande
näckrosblommor, när en kvällspigg gädda hoppade
till. Borta vid skogsranden böljade fuktglänsande
dimmor fram. Plötsligt, ett avlägset tjut...var det
skogsrået som var i farten. Var det en av hennes
nattliga lekar.
Vad kunde det vara??

I närheten av vassruggen där paddan vilade sig,
började det rassla och prassla bland buskarna.
En väldig mule sköt oväntat fram ur dimman.
Den höjde sig värdigt och ur de vidgade näsborrarna
frustande fnysningar. Det var älgen Storfot som
törstigt letade efter vatten till kvällsdricka. Han
frustade och vred den väldiga kronan, för att maka
den tillrätta på sitt huvud. Den rackans älgakronan
hade halkat lite på sned, då han skumpat över myren.
När han slutligen letade sig fram till kanten av tjärnen,
hälsade vattnet honom välkommen med ett kluckande
skratt. Då bölade älgen Storfot belåtet.

Mum, mum, ide, vide, ljung
i skogens rike,
i lövat rum å dike,
är djurens kung,
mumsar munnen full,
i sena natten må´s,
vänslas vatten,
kvällsfriskt slå´s
mot månens gull,
klövja min klöv,
korsa mitt land,
för mig fyrfota..flyfota fram,
kantigt kröner mej kronan..grann,
som hornigt häver sig i natten
stor å tung sänkes den mot vatten,
vatten, vatten, vatten,
härligt höres du här i natten.

När älgen Storfot åter en gång böjde sig ner mot
vattnet, halkade kronan till igen. Den åkte ner
rätt över ögonen.

- Um, um, muttrade älgen, vart blev allt ljuset av.

Han föste förargat upp kronan i pannan...funderade..
tittade och såg sig forskande omkring. Där efter
lyfte han...ja hör och häpna...han lyfte faktiskt av sig
kronan som satt på hans huvud. Han placerade den
försiktigt på marken, bredvid några hjortrontuvor.
Med ett mummel fnös han till.

- Um, um, så skönt å så sedesamt att hänga av sig
den horniga hatten. Den nöter å stöter så da´nt,
på min ömma huvudkant. Ja tror no allt, ja sköter
mej skönare, att vara den utan...framför allt.

Storfot böjde sig åter törstigt ned mot vattnet.
Huvudet lyste nu alldeles kalt och naket på den
plats där kronan suttit fast. Man kunde höra
begärliga sörplingar då han lapade i sig vattnet.




Fortsättning följer i del 2