Sitter på tåget, från civilisationens ljus, småprat, uteserveringar och liv. Ute så rullar landskapet förbi. Gatlyktorna blir färre och horisontens linje smälter ihop med mitt hem. Jag blundar och vilar hakan mot mitt bröst. Andetagen blir jämnare och djupare tillsammans med hjärtats slag. De förenas med lugnet i mörkret likt horisontens linje. Den upplysta vagnen lämnar mig här ute. Syrsor spelar, en moped som haltar sig fram i natten. "Välkommen hem" säger kylan och svalkar min kropp med en omfamning.

- Du lämnar mig, men kommer alltid tillbaka till mitt mörker.
- Liksom sömnen så ger du mig tiden att samla mina minnesfragment för att vårda dem ömt vid dagens slut.

Slutenheten i ditt mörka skal fixerar mig i en uppätt hållning på vägen till mitt hus längs dina kanaler, ett virrvarr av vägar till alla de mål som ger mitt liv substans. Kanske en vän, kanske forsen ute i ingenstans som tränger undan den skrämmande men meditativa tystnaden.

Det är här jag skapar min avkomma.
Det är här jag lägger mig i dvala för att aldrig mer vakna.