Varje grässtå känns under mina fötter, suset är borta, från bergen hör jag hur vinden skär genom klippkanterna. Vinden liksom faller ner mot marken som ett vattenfall och stömmar mot mig och genom den vegetation som omger mig. Inte ett liv, inte ens en fågel, inte ens en insekt. Sterilt. Solen ligger över mig likt en vårdande hand.

Bland träden hörs dock fotsteg, prassel. På barken skönjas rivmärken, blodspår. Doften är metallisk. Passerar du genom buskarna så ser du vattendraget. Där är hon. På knä. Faller ner. Hon drunknar, men kroppen är borta. En stimma av blod försvinner med vattendraget där hon försvann.

Från fjärran hör jag ett kvinnoskrik som bryter den behagliga tystnaden. Med skräck står jag kvar i porlet. Allt blir en kakafoni vars enda syfte är att bryta ner allt levande.

Med sin svarta hy rör sig gestalten likt en skugga, som av aska. Springer sidledes, försvinner bakom det trädet, dyker upp ur ett helt annat, klättrar river och skriker.

Det får inte vara evigheten! Att förföljas av en djävul. Viskningar. Här är jag dömd, här ska jag plågas för att jag sett mina medsystrar hanteras orätt och accepterat.