Han slängde på en pinne till i brasan.
Den grå rökpelaren sökte sig alltid till honom, precis som myggen.
När han tittade ut över vattnet så dansade fladdermössen över spegel som även reflekterade trädtopparna och den rosa kvällshimlen.

Han går in i sig själv. Här inne står han fortfarande i uniform och plockar upp pojkens käkben som slitits från dennes skalle. Överkroppen är krossad, fisken i hinken sprattlar. Han greppar aborren med vänster hand, hårt. Detta för att sedan sprätta upp den läng med buken. Inne i huvudet så steker solen.

I diket så ligger en arm. "fan det här ska folk inte behöva se!". Halsen liksom, låser sig. Sväljreflexen är förintad. Värmen sprider sig längs med smalbenet, "helvete! Blod!" nej nej nej det är elden! Tjäderspelet som får en att drömma om reinkarnation, livets mystik. Fisken lekar så att man kan höra de livfulla fenorna sprattla till i vattnet medan röken runt honom bolmar.

Armarna och benen läggs som i ett plockepinn. Huvudet utan käke satt visst ihop med det vanskapta torson. Där, borta vid elskåpet. Han fattar tag i den blodiga skalpen och lyfter. Det rinner ut inälvor medan tungan hänger ur det som en gång var en gosses mun. Det är precis som aborren inälvor, det knastrar och det sprakar i elden. Fan vilket skämt, det är vackert- men, blev det inte mer än så här?

Tårarna samlas- ja just det, käkbenet lägger han ju vid högen med armar och ben. Rälsen har hettats upp i solgasset. Han tar i inälvorna med sina bägge händer. "Stackars pojke, du kan inte ligga så här". Slipers, täckta i blod. "Vem är du min gosse? Ställde du dig här för att du inte såg någon annan väg i livet?". Högen med inälvor och lemmar svarar inte. Där någon stans ska det uttryckslösa huvudet befinna sig.

Tjäderspelet, han omges av spöken. Som om hans frontallob använder ögonen som en projektor. Han ser ner mot stiget. Var det ett huvud, eller en sten som rullade förbi? Viskningar. Sprattlet, fiskens dödsryckningar. Han sluter läpparna om flaskhalsen. Det bränner men det renar. En serie av moment, inbillade som äkta rullar förbi medan dimman tjocknar. Han tittar ut och ser siluetten av sina söner. Frugan tar hans hand och leder honom. Han har sökt gudar, filosofer, politiker- allt! Allt för att hitta livets manual. Ringfingret och mittenfingret spökar där nere i pappersbruket sedan maskinen bet av dem.

Livets trappa tar en ner i avgrunden. Där nere tätnar mörkret i ett helvete av is och tystnad. Stenhårt. Bara spöken, gossens huvud. Berusningen ökar. Han släpar sig runt tjärnet "vart fan är det där jääävla huvudet! Spökhuvudet!!! Du finns ju för fan inte!".

Där! Nere i vattenbrynet så sticker skalpen upp. Han faller som i trans, smeker håret, försöker dra upp det, men det sitter fast.

Sönerna står bakom och skäms, han hör hur telningarna hulkar. "Håll käften era jävla horungar! Jag jobbar ju för helvete!". Deras bleka ansikten lyses upp av månskenet. De blundar, de vill inte se den döda gossens huvud....

Fan, en sten!? "Hör ni gossar! Se här! En sten! Jag som trodde...." han stirrar in i den evigt mörka skogen, barnen är borta. Vinden smeker träden, det låter som viskningar.

"Han är den försupne krymplingens son!" Ekon från barndomen! Tjäderspel.

Ute i mörkret, utei tomheten, bland gran och tall.

Gåshuden känns. Tänk, grymma tanke, kanske är detta vår gud?

Denna....Tysta tomhet. Denna stumma, enorma jätte som omfamnar oss och låter oss vandra i ensamhet. Vi är får på bete som så småningom hoppar utför berget.

Vi är Job med våra bölder och vår villkorslösa kärlek till levt självt. Varenda receptor stimuleras och skickar signaler till den grå massan bakom pannbenet, den massan som är oss. När vi upphör att existera så försvinner även den, äts upp av evighetens mörker. Vi är ändå så små så vi försvinner i detta hav.

+Plask+

Han tittar bakom axeln och ser cirklar i vattnet. En hand, den är ansluten till en arm. Nej... Pojkens arm flyter upp, vit som marmor. Fingrarna rör sig. Fler cirklar, som om det regnade, fladdermössen leker, tjädern ropar, lemmar som flyter upp. Himlen är bara svart... Ha ställer sig på knä vid den slocknande brasan, den håller på att dö ut. Han slänger på ris men ljuset avtar ändå.

Röken blir tjockare, månen återspeglas på tjärnets yta. Efter att ha gnuggat sina ögon så ser han att lemmarna är borta. Det knastrar från elden och det slår honom att det som dväljs, den dunkla horisonten, det är att alla bär på sina spöken och släpper ut dem ungefär klockan 12. Se som saknar spöken är själva gastar. Han torkar bort tårarna och svetten- doppargubben är hans enda sällskap, men han finns ju inte.

Dagen gryr och allt kravlar in i den grå massan.