Livet är en djupt sårande upplevelse
som många väljer att återvända till.

Som ett skämt vi väl aldrig riktigt skrattat åt
men forsätter att lyssna på,
för att ingen ska ställa för svåra frågor
om varför vi gör det så svårt för oss.

Vi lär oss så mycket av de som kommit före,
men inte om det här.

Och kanske rymmer varje människa
bara en viss mängd mod.
Tillräckligt för ett enda livsomvälvande beslut,
men för lite för att kallas en egenskap.

Vi brukar stanna upp igen.
I hopp om att det räcker med korta stunder av sårbarhet
för att forma tiden till den figur vi tycker om.

Men vad är frihet,
när den existerar utan fiende.
Om du inte kan beskriva vad som fängslar dig
är det väl ingen som gör dig illa?
Och om ingen gör dig illa när du har ont,
finns kanske svaret närmre än du tror.

Allt som finns inuti
är ofta för nära för att kritisera.
Kroppen känner trots allt ingen skillnad
på verklighet och tankar.

Jag sitter fast i inaktuella känslor.
Och även det har blivit gammalt.
Jag behöver en okänd publik nu,
som anledning till att reda ut mina tragedier.
För att ta reda på om kärleken räcker hela vägen
över mellanrummet från en person och hennes brister.

Det känns som att våra värderingar växer förbi oss.
Och kanske är det därför vi alltid ligger ett steg bakom
det vi verkligen vill ha,
men inte vet hur vi ska få tag på.