Nu var måttet för skräcken rågat. Vassruggarna,
och näckrosorna drog hastigt upp sina fastrotade
rötter ur djupen. Med plaskblöta rullningar flydde
de mot den skyddande skogen.
Nu piskades ett myller av liv fram i Tjärnen. Det
var fiskarna som flydde upp på landbacken. I rena
förskräckelsen hade de glömt bort att de inte hade
några ben utanför kroppen. Ja fiskbenen bredde
ut sig så snabbt då de sprang, att inte ens en filead
flundra kunde ha gjort det bättre. De sprang å de
sprang.
Nu fanns det inte en enda växande eller levande
varelse att se. Det syntes bara två troll som darrande
höll varandra om livet. Gnylt stammade något åt
Roffe, som bar gapade åt allt det inträffade. Tungan
darrade svart av rädsla i munnen och in i hans öron
trängde fasans bekräftelse in. Mörk och eländig
såg tillvaron ut för dem.

Då hände det:

Vattenmassorna delade sig skummande i två
hälfter. I tomrummet härskade avgrundens
tystnad. Så plötsligt....med ett skriande hävde sig
en iskall skepnad upp ur det mörka kalla hålet.
Då flydde alla larmande gastar och andar bråd-
störtat sin väg. Ja alla flög hemåt, ty de skrek å
smäktade hellre i sin egen lilla håla, för de
mäktade ej skåda HÅLKÄRRINGENS hårda
ansikte.

Upp ur tjärnens avgrund hävde sig slutligen
det ofrånkomliga som skulle formas till det
vidrigaste man kunde få se.
Det frustade, bubblade och skummade fram
vattenmassor då det öppnades en mun.Ett huvud
vrängdes sedan till av stinkande alger där håret
fylldes av iglar och krälande maskar. Huvudet
vajade fram och tillbaka...plötsligt spräcktes två
ögon fram i det.Sedan, med ett tjut sköt två spretiga,
kladdiga lemmar fram från den mörka skapelsen.
De piskade ettrigt i vattnet. Ansiktet blänkte som
blåfrusen is. I ögonen drunknade allt ljus. De
tycktes vara två skumma jättelika hål, som ondskan
själv gröpt ur. En isande kyla kom ur dem, då de
granskade trollen.

- Jag är HÅLKÄRRINGEN, tjöt den formlösa skap-
elsen. Död och pina drabbar den olycklige som
olovandes beträder mina tassemarker.
- Ve er, ve er....er stund är kommen.

Hålkärringen böjde sig över de två trollen så att
hennes kladdiga hår nuddade dem. Hon fräste ettrigt
med giftiga dunster över dem. Då började trollen skrika
högt av rädsla och skräck.

- HJÄLP, HJÄLP! De grep darrande tag i varandra för
att inte trilla ned i vattnet.

- HE, HE, HE, ni ä allt ena små fjollor ni...HE, HE,
tjöt hon och sprutade sitt dyiga vatten över dem.

- Neeej, neeej! Ssssssnälla söta ssssluta med det där
stammade trollen unisont.

- HE, HE, så´na dårar ni är. Ni ska få smaka på mina
gruvliga bannor.

Roffe bet sig desperat i läppen. Nu är goda råd dyra,
va gör man i denna knipa. Månen blänkte då till lite
varsamt genom molnslöjorna. Av någon märklig
ingivelse kom han att tänka på sagan om spegeln som
hans mamma Knota brukade berätta. Ja kanske det
fungerar....kanske det går. Han ansträngde sig nu till
det yttersta, för att tala med sin allra lenaste å mest
inställsamma röst.

- Men åååå, ni min sköna dam, åååå ni som är så
översvämmad av beundrare måste väl ändå rätta
till ert vackra hår. Se ned i vattnets blanka spegel,
visst måste ni ändå njuta av er fägring.

- HA,HA; va är´e för trams prat jag hör.

Gnylt tycktes ha fattat galoppen i Roffes plan,
med inställsamt smickrande instämde han.
- Åååååå jaaa, ni som är så grann, er skönhet är
vida berömd. Ni måste väl ändå förstå det. En
liten titt i vattenspegeln, så kommer ni att begripa
det. Lustgårdens alla rosor skulle blekna vid
åsynen av er skönhet. (Nåja....kanske inte riktigt
på grund av just den, tänkte han spefullt. )

- Va är det för flamsande jag hör...lustgården.....
vadå?
Hålkärringen kastade nästan förföriskt till med
huvudet så att hårkladdet föstes åt sidan.

- Ja men se så söta fröken, sänk ert ljuva anlete
mot den blanka vattenspegeln här vid stenen så
förstår ni att det är sant. Månen sköt nu som på
beställning fram helt genom molnslöjan. Den lyste
med sin fulla kraft.

Smått konfunderad över allt detta lismande prat,
kunde Hålkärringen slutligen inte längre motstå
uppmaningen.....för behagsjuk var hon trots allt
ändå.....trots all sin vedervärdiga ondska.
Hon sänkte undrande sitt vanställda ansikte mot
den lugna vattenspegeln, som nu blänkte och
reflekterade allt som närmade sig den. När hon
slutligen såg sin egen spegelbild, tjöt och skrek
hon av vanvettig skräck.

- IIIIIIIIIH! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ! NEEEEEEJ!
Ett avgrundens monster försöker fånga mig. Jag måste
bort, jag måste bort från det.
Med ett skriande drog hennes enorma kroppsformationer
ihop sig till en enda mörk, svart pelare som dök tillbaka....
rätt ned i djupet...med ett fräsande å bubblande ljud.
Lugnet i hela den omgivande naturen, verkade då
frysa till ett ögonblick, svävande, så att tiden stannade
upp. Tystnaden var bedövande.

Roffe lät då en lång utdragen flämtning höras.
- Pfuuuuuuh....åååååååå...ja ska allri mer fnissa å
retas över barnkammar sagornas berättelser......
Gnytte.....ja lovar att inte skoja om det mer.

-Näää, de ä no bäst de. Sagor är mer sanna än
vuxnas fagra tal å löften.






Fortsättning följer!

Skogstrollen kapitel 14 Guldvaskningen