- Roffe!
- Jaaa!
- Hur kunde´re slira ut en så smart ide ur din mossiga
skalp?
- Eeeeh, tja man har ju fått höra en å annan lärorik
saga av mamma Knota.
- De kan man lugnt säja, svarade Gnylt med en fnissning.
Han skanderade sedan med hög stämma.
- Spegel, spegel på vattnet där, säg mig vem som fulast
i världen är?

Roffe höjde ett varnande finger och svarade skrämt.
- Sssssssh, tyst Gnytte....du vill väl ändå inte locka
upp den goa lilla sockerskorpan ur djupet igen ?
Gnylt stelnade till ett ögonblick innan han svarade.
- Aj, aj, kanske bäst att hålla sig i skinnet.....inte
skoja om vår lyckosamma räddning.

Lite längre bort guppade Pöspaddan, förnärmad,
arg och besviken.
- Vaba...vafalls....va hände! Min fru, min fru ...vaba,
var är ni nu!
Paddan plirade med ögonen och sökte runt Träsko-
tjärnens alla kanter. Ingen Hålkärring fanns mer att
se. Slutligen resignerade den och simmade moloket
bort från trollen.

Hela omgivningen började nu vibrera av liv. De mörka
molnslöjorna skingrades helt av vinden. Det började
rassla och knaka i skogskanten. Ut strömmade ödlor,
grodor, vass, näckrosor, fiskar, och dvärgbjörkarna åter-
vände till sina platser med prasslande lövtunna röster.
I luften hördes surr av sländor, flugor, skalbaggar, och
kvittrande fåglar. Allt började så sakta återta och forma
naturen till sin ursprungliga form. Allt återställdes till
sin forna praktfulla skönhet, när naturen åter började
andas och leva igen.
Trollen tittade förstummade på detta skådespel. Gnylt
torkade en tår ur sitt ena öga.

- Roffe!
- Mmmm!
- Så vackert! Tänk....nu förstår man hur vacker vår
natur är....då den får förbli orörd...suckade han.

Roffe instämde nickande och svalde en stor klump
i halsen.
- Mmmm, så är det ....mumlade han.

Slutligen började de två trollen att återfå sina grymt
sunda vätskor och inse varför de kommit hit.

- Guldet, guldet, för tusan Roffe....vi måste sätta
igång å vaska.
- Vill du ösa först, Roffe tittade nervöst på Gnylt.
Han kände sig lite feg. Han visste inte om han kunde
ösa upp vattnet på rätt sätt.
Gnylt tvekade...kan ja det.
- Det kan ja väl! Med överdriven beslutsamhet
fattade han tag i grytan.
- Där ute blänker´e bra, viskade Roffe och pekade
ut över vattnet till höger om några näckrosor.

Gnylt nickade och hivade ut grytan mot det utvalda
stället. Det bubblade och fräste när vattnet sögs in i
grythålet. Mödosamt lyfte han upp den ur tjärnen.
Roffes händer sökte sig hjälpande fram för att stötta
honom. De rörde sig med gemensamma ansträngningar
mot den uppställda kistan.
Försiktigt, försiktigt, tippades det månglimmande
vattnet genom sållet. Ner i kistan föll det. Det plaskade
och bubblade när det slog mot botten i den. Det lät som
guldklang i trollens öron. Fnittrande tittade de på
varandra.
-Hi, hi, hi !

- Nu är´e din tur, sa Gnylt och räckte över den tomma
grytan till Roffe.

- Ja-ja-mensan, svarade Roffe. Han fnittrade förtjust
när han tog över den tomma grytan. Han tog på sig en
min som om han var den store Gud Fader själv i färd
med att skapa världen. Världsvant svängde han ut
grytan i vattnet, på samma plats som Gnylt tidigare
fyllt den. Det bubblade och fräste ännu en gång
Bubblorna sjöng som ljuv musik i trollens öron.
Slutligen lyfte han den med en ansträngd min.

Gnylt skyndade sig då fram till kistan. Gullsållet
hade kommit på sned, snabbt rätade han till det.
Med ett vigt skutt hoppade han åt sidan för Roffe.
Försiktigt, försiktigt tippades månvattnet åter en gång
ned i kistan. Men först filtrerades det genom sållet av
gyllene älvhår. När Roffe tömt ut allt vattnet satte han
ned grytan på backen.

- Jaha de va de de´! Han tittade oroligt mot Gnylt.
Allting hade gått så snabbt. Det hade nästan gått lite
för fort, för att han skulle förstå vad som hade hänt.

Ja vad var det som hade hänt.....egentligen?

Gnylt stod och tittade ned i kistan. Med en fånig
undrande min, rörde han om i den med sin hand.
Det var ju bara vanligt vatten i kistan. Var fanns
guldet som skulle vara där. Han tog upp den blöta
handen och sög av den. Med ett smackande ljud
vände han sig mot Roffe.

- Du Roffe!
-Ööööh....jaaa!
- Vet du nå!
-Nääää!
-Precis min mening också....för´e finns inge guld i
kistan!
- Näää, de va väl de ja tyckte....ja me. De glimmade
inte alls så mycke som ja trodde de skulle göra. Roffe
kliade sig i nacken.
- Va ä´re för fel...utbrast han.
- Vet inte, svarade Gnylt. Han putade surmulet ut med
underläppen.
- Någe fel är´e i alla fall! De ä ju bara vanligt vatten, sa
Roffe tvärslugt.
- Just de, svarade Gnylt. Han stoppade ner handen i
kistan igen....hu så kallt det var.
- Du Roffe!
- Jaaa!
-Tror du de blir guld om vi stänger kistlocket? Det
kanske tar lite tid innan trolldomen verkar
- Jaaa...kanske det, svarade Roffe eftertänksamt.
Han höjde på de buskiga ögonbrynen, sedan gick
han fram till kistan. Med en smäll klappade han igen
locket. Det ekade över hela TRäskotjärnen. Funder-
samt glodde han på den stängda kistan. Han mutrade
lite hest för sig själv.

Hull i bull
å bull i baka
vår kista full
ska vi skaka
me full-irullan gull

-Um, um svarade Gnylt.
De blir kanske gullpengar om vi bara tänker riktigt
hårt på dem. De man tror på brukar ju nästan alltid
bli sant.
Roffe låste kistan med en grov pinne. Han tröck in
den i öglan framför låskläppen.

-Ja, ja vi får väl se! Vi får väl vänta, sa Roffe och
satte sig ned. Vänta, vänta å vänta!

De båda trollen tittade tomt på varandra. De tittade
upp mot himlen,de in mot skogen, de tittade ner i
vattnet, de tittade på varandra. De tittade och tittade
tills de kände sig helt uttittade.

- Näääej, näääej, de ä lika bra vi går hemmåt, sa Roffe.
Vi kan inte sitta här å vänta hela natten. Han reste sig
upp. Han gick fram till kistan. Han ruskade hårt i den.
Det kluckade lika mycket som om det varit ett väl fyllt
badkar....han ruskat om.

- Vatten, vatten, da va som katten...mumlade han.
Gnylt satt alldeles tyst, sedan sa han.

- Okhej ´ rå , vi går väl då!




Fortsättning följer!

Kapitel 14 Guldvaskningen 2