Roffe lyfte kistan, han lade remmarna över ryggen
och häktade fast den på axlarna. Han ruskade lite
på kroppen, då skvalpade och plaskade det i den.
Bara vanligt vatten tänkte han.

- Ska vi gå då, hojtade Roffe och vände sig mot Gnylt.

Gnylt stod och bände och drog i grytan, generat blängde
han tillbaka. Han stack in trädstammen under handtaget
och hävde hela sin kroppstyngd över stammen. Den
bågnade och knakade.

- PANG! Med en smäll gick trädstammen mitt itu.
Förtvivlat tittade han upp mot Roffes arga ansikte.

- Va gör´u, fräste Roffe! Va håller´u på med egentligen.

-Öööh, öööh den sitter fast! Grytan sitter fast i marken
......Roffe!

- Du ä inte klok, de kan den väl inte göra heller!

- Försök själv då, svarade Gnylt tjurigt. Med butter
uppsyn masade han upp sig till sittande ställning.
Munnen plutade grinigt, när han stödde huvudet i
handflatorna. Han tjurade, nedrans, nedrans elände,
tänkte han.

Roffe tog ett par kliv, kom fram till grytan, sög tag
i handtaget och drog.....ingenting hände. Grytan
rörde sig inte ur fläcken. Den stod där den stod.
Då ställde han sig bredbent över grytan, han
tog tag i den med båda händerna. Nu drog han för
kung och fosterland. Marken skakade och darrade.
Han drog hårdare. Träden vajade fram och tillbaka.
Sedan drog han allt vad han orkade. Vattnet i tjärnen
började skvätta å sjuda så att höga vågor kastades
upp i luften, men grytan satt fast ändå.

- Sluta, sluta Roffe! Du är ren naturkatastrofen på det
här viset .Så här kan du inte fortsätta.

Roffe släppte greppet om gryt handtaget. Genast upp-
hörde vattnet i Träskotjärnen att kasta omkring vågorna.


- De e häxkonster, de e häxkonster me i spelet igen,
suckade han uppgivet.
De båda trollen ställde sig på var sin sida av grytan.
- De här fixar vi på någe sätt, skorrade Gnylt.

Men hur ?? Det visste han inte riktigt säkert. Kanske
att någon god fe dyker upp och hjälper oss.....eller
kanske att vi får sitta här och vänta tills grytan lossnar
av sig själv. Ja tänk om vi allri kommer här ifrån ........
bara för att den nedrans grytan inte vill lossna någon
gång.

DÅ HÄNDE DET NÅGOT !
- PLING!

Ett plingande ljud hördes plötsligt från järnkitteln. Den
började sedan lysa upp i ett flammande sken.

- Va va´re ja sa, tjöt Roffe. Trolleri, trolleri är´e! Han
pekade uppgivet på grytan, ögonen var alldeles upp-
skärrade av rädsla. De e trolleri, fortsatte han som om
han inte hade hört vad han nyss hade sagt.
Nyfiken som Roffe ändå var, så måste han i alla
fall fram för att undersöka. Han måste komma så nära
att han såg vad som hände. Grytan lös som en lampa i
mörkret. Roffe trevade försiktigt på gryt handtaget.
Grytan kanske hade lossnat nu.
Då kände Roffe att han satt fast i handtaget.

- Ja sitter fast, ja sitter fast ylade han förskräckt.
Han skrek så hemskt att det slog lock för öronen på
Gnylt. Med hjälplös blick tittade Gnylt på Roffe som
desperat försökte slita sig loss.
Ett hummande ljud började stiga ur grytans hål. Först
hördes bara en liten viskning sedan steg det upp till
ett dån.

- mmmmMMMMMMMMMMM!

Strax därpå brakade det till, när den dånande slet sig
loss från marken. Tuvor av gräs och jord kockor yrde
omkring i luften när den for iväg, med Roffe hängande
bakefter. Han fladdrade som en stor svart vimpel uppe
i lufthavet.

- Hjälp, hjälp mig, skrek han övergivet uppifrån himlen.
Gnylt kupade handen över pannan och kikade upp mot
månljuset. Roffe for som en ond ande över himlavalvet.
Det var en obeskrivlig syn. Ett enda stort flidder, fladder
med Roffe bakom. Det enda Roffe kunde göra var att hålla
sig fast. Njaaa...fast det var egentligen gryt handtaget som
höll honom fast.

Plötsligt gjorde grytan en tvärvändning och satte kurs
mot Gnylt. Han öppnade förvånat munnen...VA...var
grytan ute efter honom nu. Med ett visslande ljud gjorde
den en störtdykning mot honom. Gnylt satte förskräckt
in ena handen i munnen. Han bet så det knakade i den....
det verkade faktiskt så. Närmare och närmare kom den.
Han reste sig upp....snabbare än en vessla kom han på
fötter. Han började springa. Fötterna gick som trumpinnar,
de virvlade fram.
Det knakade och frasade under fotsulorna när träd, kvistar
och ris knäcktes och föstes åt sidan. Skrämda djur hoppade
åt sidan när han plöjde fram mot skogskanten.
Men grytan, den kom bara närmare och närmare.

- Ja hinner inte, hinner inte, snyftade han. Ja hinner
inte undan...ja hinner inte. Han hörde hur Roffe skrek
å ylade bakom sig.

- Hjälp, hjälp mig snälla någon....hjälp mig då!

Nu var grytan bara några meter bakom Gnylt. Den
hummade högre och högre ju närmare den kom.

- De går inte, de går inte, de går inte snörvlade Gnylt
förtvivlat. Ja hinner inte, ja hinner inte undan.
Då small det till.

-DUNK...BOOOM....AAAAJ!

När Gnylt slog upp ögonen igen, satt han bekvämt
placerad i järnkitteln. Susande, hummande, och fräsande
åkte den vidare. Ben och armar dinglade utanför gryt-
kanten. Han tittade upp mot Roffe som hade ansiktet i en
enda förvriden grimas.

- Moss, moss flygkapten! Har´u spänt fast säkerhetsbältet
i ansiktet...du grinar så illa.

- Sluta flamsa Gnytte, de e blodit allvar de här. Vi kanske
allri kommer hem nå mer. Tänk om vi hamnar ända bort
i Nordpolen...där kan man frysa ihjäl...Uuuuuuhu...Uuuu,
Roffe ylade av förtvivlan
Gnylt kunde inte låta bli att fnittra lite förtjust. Det här var
ju ganska roligt trots allt. De flög över trädtopparna.
Nyfiket kikade han på allt som dök upp i mörkret. Han
tittade på stjärnorna, månen...ned mot ett ljus som brann
i en rödmålad stuga. Vem är´e som har tänt så här sent,
tänkte han. Så litet allt blev. Stigar och vägar blev som
ynkliga små bruna och svarta streck på marken. Hit och
dit ringlade de sig fram som långa smala ormar. Då och
då blänkte det till när ett vattendrag, en å eller en fors
visade sig under dem. Vackrast var det när det när de
flög över en liten sjö. Den glimmade som ny smält guld
i ögonen på honom. Det blåste lite kallt...Roffes öron
fladdrade som lärkvingar i vinddraget.

- Uj, uj, uj, hur skall detta sluta, mumlade han med
huttrande röst.





Fortsättning följer!

Kapitel 15 Kalabalik hemma hos häxan 1